gubbdofterna

Det finns inte mycket som är roligare än att gå tillbaka till förut ratade dofter, för att nu upptäcka att de uppskattas. Jag försöker hålla mig öppen mot de dofter jag testar, även om vissa visar sig vara något jag inte skulle uppskatta att traska runt med på bröstet. Om inte annat så för att utbilda min näsa och skapa större referensramar. Dessutom är det väldigt kul att besöka dofter som har rykten om sig som, till exempel, klassiska herrdofter. Nu är det väl dock så att den urtypiska herrdoften sällan hamnar i samklang med vad jag själv gillar. Tills nu kanske, jag vet inte riktigt.

Knize Ten, en läderdoft från Tyskland som kom 1924, letade sig för en tid sedan hem till mig. I min näsa finner jag inte mycket läder, men en väldans massa annat. Jag tyckte instinktivt illa om den första gången jag kände lukten stiga upp från huden, men skam den som ger sig och faktum är det så att de dofter jag finner mest spännande nu skrämde iväg mig de första gångerna. Jag satt hur som helst och lekte med en massa olika dofter på huden och luktade fram och tillbaka på armar och handleder. Doftar man på en första doft, luktar på en andra för att sen gå tillbaka till den första så finner man ofta att karaktären på den har ändrats avsevärt. Just det hände med Knize Ten. Den är rätt stark och jag tror jag satte den i prov mot Comme des Garçons – Tea, en annan som jag klassar som stark. Nu minns jag inte allt som framträdde under näsan, men det var en helt annan doft. Och god. Precisera får jag göra en annan gång.

Guerlains Habit Rouge (1965 )är en annan som jag provade och sen lämnade direkt. Den kändes helt klart förlegad och otrevlig vid det första besöket. Har testat den någon mer gång, men känt exakt samma sak. Men så i går provade jag i alla fall igen efter kanske sex månaders uppehåll och banne mig om jag inte tycker den doftar otroligt gott nu! Bergamot, rosenträ, vanilj plus "agarwood" (vad nu det kan tänkas heta på svenska) i en blandning jag verkligen uppskattar! Flera recensioner jag läst om Habit Rouge finner den alldeles för söt och vaniljkaraktären för stark, men för mig rundar vaniljen bara av sammansättningen och gör den mjuk. Rosnoterna är bara underbara! Har jag bara vant min näsa mot en ny typ av dofter eller är det så att den växande repertoaren dofter jag tagit del av har vidgat mina vyer tillräckligt för att även ”gubbdofterna” ska få vara med i leken i fortsättningen? Någonting har hänt i alla fall.

trussardi skin

Dave Girard, mannen bakom 3eige.com, och jag började prata via internet av någon anledning. Det visade sig snart att vi hade någonting gemensamt: omslaget till Andreas Tillianders album Elit. Girard hade formgett det och jag som lekman korrade omslaget innan skivan gick till tryckning. Om jag minns rätt, var det från början tänkt att där skulle finnas en halvdold bild på Kevin Shields någonstans på omslaget men bolaget Mille-Plateaux fegade ur och det togs bort i sista sekund. Dave Girard avgudar tydligen My Bloody Valentine samt Slowdive, precis som Andreas (och jag) gör. Det här visar ju bara på hur ytterst sympatisk människan är! Hur som helst...

I vårt samtal kom vi så småningom in på dofter och Girard var väl rätt ljummen vad gäller responsen på det jag orerade om. Han använde inte någon själv direkt, men en han gillade var i alla fall Trussardi Skin. Namnet ringde en klocka, men verkligen inte mycket mer. Kollade direkt upp den och fann en lista på doftnoter som gav mig känslan av att Skin skulle vara otroligt blommigt feminin med viol, äpple, liljekonvalj, ros samt jasmin. Det kändes helt otippat att en man som inte direkt verkar bry sig om dofter skulle uppskatta något dylikt och därmed var min nyfikenhet väckt.

Varför den heter Skin undrar jag fortfarande, letar verkligen efter vad som menas. Vissa säger att det är en myskdoft, men det hittar jag inte alls. Vissa klagar på för mycket cederträ, men det hittar jag inte heller. För mig är den en mycket trevlig och krämig citrusdoft, utan den stickande känsla som många parfymer med citrus besitter. En aningen pepprig, men definitivt ingenting som kommer få dig att nysa! I början kändes den som en otroligt rak doft, utan större variation. Med upprepade användningstillfällen så har de där blommorna ändå visat sig, men de kikar fram så ytterst försiktigt att det nästan knappt blir påtagligt. Ibland när jag känner doften komma upp från min kropp associerar jag den till någonting drickbart, någonting jag känner igen väldigt väl, men lyckas aldrig rama in vad det är. Andra har sagt att den doftar friskt på mig, men jag håller inte med (längre än till att det är en citrusdoft). Krämigheten samt att den har någonting förmultnande över sig tar mig bort från den känslan direkt. Försiktig i sin framtoning är den i alla fall och knappast något som kommer skrämma bort folk på bussen även om jag applicerar den ymnigt.