a commenced gross

hermès - eau d'orange verte och concentré d'orange verte

2010-05-15T15:25:00.002+02:00

De första åren av mitt doftintresse präglades av spännande dofter, sådana som förflyttade mig någonstans, abstrakta som fick mig att associera hejvilt. Jag älskade att haja till och häpna över hur sjutton man kunde skapa en så vansinnig doft.

Riktigt så är det inte längre. Det känns som jag bytt riktning helt och numer nästan uteslutande intresserar mig för, och trivs bäst i, mer funktionella dofter: lätta, enkla, men gärna med en twist. Men ibland helt utan sådan. Ett är säkert och det är min svaghet för en välgjord citrusdoft.

Françoise Caron tog 1979 fram Eau d'Orange Verte för Hermès räkning. Concentré d'Orange Verte kom 1997, skapad av Jean Guichard. Båda är lätta cologne-flirtiga dofter med citrus och trä högt upp i kompositionen, men egentligen är inte likheterna så många fler. Jag ser helt enkelt inte anledningen till att de är så närbesläktade i namnet. Båda kan stå på egna ben.

Eau d'Orange Verte har rejält med bitter lime i sin öppningsfas. Just den är verkligen en parfymupplevelse i en klass för sig, en av de bästa. Men när öppningen passerat känns originalet lite karlaktigt stelbent, men de mossiga basnoterna är rätt trevliga ändå. Ibland finner jag lite av den mineralkänsla Terre d'Hermès har i överflöd när topnoterna blommat ut.

Concentré d'Orange Verte är betydligt mjukare i sin framtoning och speciellt början är betydligt mer hämmad än originalet. Mer linjär, men också varaktigare. Den gör inte så mycket väsen från sig, men den finns där nära huden och känns svalt gemytlig.

l'oreal solar expertise

2010-05-05T10:50:00.008+02:00

När jag skrev frekvent hade jag en tanke om att ta upp lite dofter som inte direkt förknippas med parfymhus ingen hört talas om. Jag tänker på den deo jag använder och som jag vet många andra använder, mjukmedel, rumsdofter och tvättmedel, hårvax et cetera. Det där har alltid varit sådant som fascinerat mig och varför de verkar behandlas så nonchalant både av användare och tillverkare (rumsdofter undantaget). Att Ajax och Via är noga utprovade och ordentligt doftade på står nog utom tvivel, men varför vill så få andra, lite mer oväntade aktörer, ge sig in i matchen?

Det finns faktiskt några alternativ numer och de hoppas jag kunna utreda framöver: Tocca, Fredric Malle, l'Artisan, Maison Francis Kurkdjian med flera.

Först ut är en fabulösa solsprayen från l'Oreal, Solar expertise. Snacka om pick-me-up-doft! Den är nästan lite för väldoftande tänkte jag säga; den doftar helt enkelt lite väl mycket. Det finns ingen mening att parfymera sig ytterligare när Solar expertise finns. Först ut är lite behagliga rosor, men övergår snart till en blommig mix jag har svårt urskilja enstaka element ur. Doften är en aquatic i grund och botten. Det sista känns väldigt otippat från en solskyddsprodukt, som i det närmaste SKA lukta kokosfett enligt vissa. Att rosorna endast förekommer som en flyktig toppnot förvånar mig också en smula. De brukar ofta hålla sig kvar i kompositionen som hjärt- eller bottennoter. Mycket lustigt.

comme des garçons - tea

2008-10-08T13:16:00.008+02:00

Vid en sökning i bloggen ser man att jag flera gånger nämner Comme des Garçons-doften Tea. Kanske är det dags att jag skriver min hyllning.

Det är knappast doften med högst rotation bland de jag äger, inte heller är det doften med den mest intressanta utvecklingen från topnot till basnot. Dock är den, utan tvekan, den absolut bästa tedoft jag vet.

Andra som passerat:
Demeter - Earl Grey (den första puffen från huden är redan den kemiskt skum, sen går det snabbt utför)
Bvlgari - Eau Parfumée Au Thé Blanc (well, om jag verkligen verkligen tänker på att där ska finnas te så går den möjligen att förnimma)
Bvlgari - Black (samma som den förra)
CB I Hate Perfume - Russian Caravan Tea (ruttnar på min hud)
l'Artisan - Tea for Two (njaee, gör ingenting för mig)
Comme des Garçons - Nomad Tea (mjölkig tekopp med cigarettfimp, lite kul, men inte riktigt min kopp te)
Annick Goutal - Eau du Fier (skrämmande och hård, ger Tea en liten kamp om förstaplatsen)
Barney's - Route du Thé (en intressant men mestadels gummiliknande varelse)

Tea tillhör Leaves-serien, vilket förvånar mig. Valet av de resterande fyra dofterna i serien begriper jag, men Tea är ett tokrökt lapsang souchong – ingen späd och grön tebuske. Visserligen har jag aldrig doftat på färska teblad, men min misstanke säger mig att de inte doftar av tjära. Långt under rökigheten sipprar ett uns av rosig blommighet fram. Otroligt fint avvägt måste jag säga.

annick goutal - eau d'hadrien

2008-10-01T12:11:00.006+02:00

Att bli lanserad 1981 under kraftdofternas årtionde kan inte ha varit den bästa förutsättningen för en sådan försiktig komposition som Eau d'Hadrien. Ändå lyckades den bli Annick Goutals storsäljare. Den har inga yviga rörelser eller gömda överraskningar, utan bjuder på en sublim uppvisning med små medel. Citron och cederträ, med några ytterst vaga blomnoter däremellan.

Alla som förälskat sig i Guerlain Eau de Imperiale har nog önskat sig en doft där de läskande, men ack så flyktiga, toppnoterna fanns kvar lite lite längre. Det finns i Eau d'Hadrien i min mening. Timmar efter applikation kan man få små antydningar till den himmelska Eau de Imperiale-öppningen. Vad mer kan man egentligen önska sig? Upplyftande, uppfriskande, sval och enkel, med en enbart skönjbar skugga från cederträet. Perfekt.

Hörs det negativa omdömen om Eau d'Hadrien brukar det vara att den är för anonym. Låt gå för att den kan uppfattas så, men det får verkligen stå för de som säger sånt. Jag älskar den.

beth terry for creative universe mare

2008-06-15T09:56:00.006+02:00

Nu minns jag inte längre vad jag gav i utbyte mot en full flaska av Beth Terrys doft Mare, och det finns det säkert en anledning till. Inte heller Mare är vare sig minnesvärd eller häpnadsväckande. Faktum är att jag var långt ifrån begeistrad första gången jag tog en sniff av doften. Den påminde mig om surt öl av någon anledning. Den hamnade med andra ord rätt långt bak i doftbyrån.

Men smaker ändras. Nu existerar Mare som en av tre (de andra två presenterar jag i kommande inlägg) vardagsdofter jag ofta återkommit till i år sedan vädret blev varmare. De tre dofterna har en viss rangordning och denna befinner sig i mitten på på skalan.

Tanken Beth Terry hade var att återskapa doften av havet i en flaska. Det är knappast en unik utgångspunkt i parfymsammanhang och det finns en hel doftkategori ägnad enbart åt detta. Men få lyckas ordentligt. Mare kommer nära med enkla medel. Det doftar lite äpple inledningsvis, en dos nytvättad renhet – samt med hjälp av de associationer namnet ger – salt och luktande tång. Med lite vilja står jag på en västkustklippa.

Stundtals tänker jag på Creeds husnot som ofta befinner sig i bakgrunden av deras dofter. Hur man skapar detta genom havssalt, avokado och ingefärslilja (listan med ingredienser från Creative Universe-sidan) är för mig obegripligt. Jag tycker fortfarande inte att den är sjukt spännande, men alla dofter behöver inte vara det för att uppskattas.

Beth Terry Creative Universe fragrances

regnhelg

2008-06-14T08:13:00.004+02:00

Gäsp, Gäässsp. Det var ett tag sedan. Skriver jag inte det i varje inlägg?

I dag är en regnig dag, perfekt för soffan i sällskap av Tim Hecker, MPGs Grain de Plaisir (den som jag ogillade så starkt tidigare, nu ger jag den en chans) och koppen te.

På återseende snart igen.

guerlain jicky

2007-10-25T17:55:00.000+02:00

Den påstås vara världens första moderna parfym. Jicky lanserades 1889 och finns fortfarande kvar i Guerlains sortiment. Helt otroligt, och helt otroligt osannolikt också för den delen. Det finns inte plats för sådana här dofter längre känns det som. Jag undrar hur många som fortfarande säljs varje år.

Min flaska fick jag tag på via en snäll internetbekant från San Fransisco, som hittat en butik med Parfum de Toilette-versionen i lager. Just den styrkan finns inte längre, så jag blev extra glad när han erbjöd sig köpa en av de sista flaskorna åt mig.

Med sin tydliga sibetolja är den helt klart ett vilddjur. Den är dessutom den enda doft jag använder med så pass framträdande lavendel. I många avseenden är den en för mig högst tveksam doft, men ändå så dras jag till den. Jag antar att den besitter det klassiska; en bra doft ska både förtjusa och skrämma en smula. Effekten av sibetoljan är i närheten av lite unken andedräkt. Dessutom drar jag nästan varenda gång paralleller till tändsticksplån och metall, vilket garanterat kan härledas till den där sibetoljan. Mot slutet blir vanilj mer framträdande, men den är i mångt och mycket en lavendeldoft på min hud.

Oftast använder jag den endast när jag vistas i lägenheten, men i dag tog jag på mig den för en dag på stan. Det visade sig vara perfekt i det kalla vädret och jag kunde känna mysiga puffar stiga mot min näsa då och då. Men jag undrar vad andra tänker. Jag känner aldrig någonsin en doft som Jicky på andra och den måste helt enkelt kännas väldigt främmande. Jag undrar hur jag själv skulle reagera och associera om jag kände den på någon annan.

maître parfumeur et gantier - grain de plaisir

2007-09-17T13:54:00.000+02:00

Ibland begår man misstag helt enkelt. Jag kan väl villigt erkänna att ett sådant har begåtts nu.

I och med att jag åter blivit student har jag betydligt mer begränsade resurser att lägga på dofter. Därmed har jag gett mig i kast med att byta bort lite dofter jag inte använder så ofta/ogillar mot oprovade diton. Mitt första byte bestod i L'Artisans Voleur de Roses mot Maître Gantier et Parfumeurs Grain de Plaisir. Det var en chansning så jag får skylla mig själv, och ibland ger det utdelning. Inte så mycket denna gång.

Voleur de Roses är en romantisk kreation där det brukar heta att den doftar som regnvåta rosor och jord. Ibland gör den det, men oftast blir den ett patchoulihelvete utan dess like. Jag gillar inte patchouli. Att bytet gällde L'Artisan mot Maître Gantier et Parfumeur är lite roligt ändå, eftersom Jean Laporte som drog igång L'Artisan (1976), lämnade företaget efter en okänd meningsskiljaktighet, för att sedan starta Maître Gantier et Parfumeur (1989). Där lär han, ilsken av dispyten med L'Artisan, ha återskapat många av de dofter han först komponerat åt dem (räknas nog som hörsägen). Rafflande! Bland annat Grain de Plaisir... Letar man tillbaka i L'Artisans gamla sortiment finner man nämligen Eau de Celeri, som faktiskt verkar väldigt snarlik sett till använda ingredienser. Och namnet är ju minst sagt avslöjande.

Egentligen borde jag ha dragit öronen åt mig när jag läste sellerifrö på ingredienslistan, men å nej! Jag skulle prompt byta. Selleri blir lätt örtsalt och grönsaksmarknad redan från flaskan. Riktigt så illa var det inte denna gång, men inte långt ifrån. Öppningen är en kreativ citruskoncentrerad sak, men redan där känner man sellerins blast skrubba sig mot näsan. Nu har jag skrivit så mycket att jag inte orkar mer, men vill tillägga att jag kommer behålla doften tillsvidare. Den är på intet sett slätstruken och dålig doft är det verkligen inte. Men användbar, det är frågan.

Men flaskan är fin! Verkligen!

jo malone - tuberose

2007-09-10T12:00:00.000+02:00

Natthyacinten/tuberosen är en sådan där ingrediens som verkligen sållar agnarna från vetet när det kommer till att klassa en parfym som feminin eller ej. Många är de herrar som mer än gärna kör sina crossoverexperiment med dofter från både dam- och herrhyllan, men när natthyacinten kommer in så överger de allra flesta fältet. Den mesta omtalade doften som innehåller natthyacint och som ändå ett flertal män kan hålla sig med är Frederic Malles Carnal Flower. Och den är riktigt fin, önskar att jag hade råd att skaffa den bara. Intensiv och svettig och rent ut sagt dödligt sexig och köttig som få.

Det är helt klart en stor favoritingrediens för mig. Natthyacinten fungerar på en nivå jag själv över huvud taget kan begripa, förtrollande och nästan hypnotiserande, det går inte att sluta dofta på den. Iris och sandelträ gör samma sak med mig... Jo Malone är kända för sina rätt enkla dofter, alla tänkta att kunna kombineras med varandra för att få fram nya och personliga dofter. Misstänker att det är ett perfekt sätt att sälja lite mer, men antar att det också i vissa fall fungerar bra. Tuberose är faktiskt den enda dofter jag hitillsdoftat på från henne, även om jag har fler på lager jag mer än gärna skulle testa. Någon som vet om de säljs i Sverige förresten? Känns som något NK skulle kunna husera med.

Tuberose är faktiskt inte riktigt så rätt fram som man skulle kunna tro. Den går genom en hel del olika nivåer och är stundtals en smula grön, något varm och kvalmig, och givetivs precis så där tilldragande som natthyacintdofterna alltid är. Där finns något brödliknande tillsammans med i mitt tyckte väldigt tydig kanel.

I går natt upplevde jag en spännande sak med Jo Malone Tuberose på armen. Helt plötsligt kom det fram ett sånt där tydligt doftminne, som nästan fungerar som en déja vu. Man är helt plötsligt där på plats. Jag står utomhus i Hälsingland, i Röstbo, och har precis tvättat mig. Farmor räcker mig en frottéhandduk, stel och rivig i tyget, och som doftar ljuvligt av nytvättat. Var gång jag höjde armen och insöp minnena hamnade jag rakt ner i frottéhandduken igen. Jag blev så till mig av minnet att jag bestämde att jag i dag skulle ha den på hela kroppen. Får se vad som händer om några timmar, om jag blir ett enda stort vandrande linneskåp med rivig frotté över hela kroppen. Det vore rätt så trevligt.

Jo Malone

divine - l'homme de cœur

2007-09-08T13:00:00.000+02:00

Kylig som ett blyertsstreck, men mjuk som en ren kashmirtröja. Så välkomnas du av parfymhuset Divines ena herrdoft, L'Homme de Cœur.

Irisen tar vid direkt vid applicering och för tankarna till blyerts som smulats mellan fingrarna, effekten är slående. Kvanne och enbär finns även de med från starten och värmer upp den svala irisen något. Sandelträet i botten av doften noterade jag inte till en början, utan verkar finnas med för att bidra till den oändligt mjuka karaktären. Det fungerar.

Om jag inte känt till tillverkarens intentioner, hade jag lätt kunnat ta den för en damdoft. Men detta är det fina i kråksången; feminina dofter åt män gör ofta underverk -- så även denna!

Med spänning väntar jag på en tredje Divinedoft för mannen, då de med dessa lyckats sätta nya gränser och näst intill utföra stordåd (särskilt i jämförelse med de hyfsat traditionella damdofterna i deras arsenal)! Så här kreativa herrdofter möter man sällan, men det är lika glädjande varje gång.

Divine

gendarme original

2007-09-06T08:26:00.000+02:00

Jag har ingen aning om hur min fallenhet för "rena" dofter har blivt till. Vanligtvis vill jag har mer smuts och djur i mina dofter. Egentligen borde de vara väldigt anonyma, men så ser inte jag på saken. Nu minns jag förresten hur mina föräldrar ALDRIG använde sköljmedel när jag var liten och hur jag alltid knotade lite var gång saken kom på fråga. Det dög inte med att nytvättat var nytvättat, det skulle dofta så också, resonerade jag.

Den första jag köpte var i alla fall Comme des Garçons Odeur 53 som jag fortfarande använder åtminstone någon gång i månaden. På det stora hela är det en sköljmedelsdoft och en underbar sådan. En mer verklighetsnära Rena kläder på tvättlina-illusion får man leta efter. Men så har vi även dagens val av doft: Gendarmes självbetitlade doft.

Företages grundare, Topper Schroeder, har med tillsynes enkla medel skapat en doft han själv säger är anpassad för allergiker, vilket ju är beundransvärt med tanke på att doften skapade redan på tidigt 80-tal, två decennium innan dagens känsliga samhälle och i en tid där kraftfulla powerdofter var på modet. Nuförtiden finns det en rad olika Nytvättad tvätt-dofter på marknaden. Vi har redan nämnda Odeur 53, Clean fragrances dofter och Philosophys linje för att nämna några.

Gendarme doftar sköljmedel, mycket mer finns det inte att säga. Men den luktar inte alls så påträngande som Cleans olika dofter gör och inte alls lika uppenbart kemiskt. Enligt listan med doftnoter ska här finnas verbena, jasmin och läder men gör det det är den helt otroligt komponerad då inte en endaste detalj sticker ut. När jag var liten hade jag en låda med fina stenar och fossiler och stundtals får jag fram exakt den känslan, lite grusigt mineralisk.

Gendarme

guerlain - aqua allegoria: herba fresca

2007-08-22T18:18:00.000+02:00

Det finns tre dofter från Guerlain jag länge menat att skriva om, men det har liksom aldrig blivit av.

Den ena är Mitsouko, en av mina sovdofter (en doft jag kan ha på mig när jag går till sängs eller varvar ner) och blev helt euforisk när jag faktiskt kunde känna den på en kvinna i 30-årsåldern på stan en dag. Hur legendarisk den än kan sägas vara så är det inte vanligt att upptäcka den bland folk.

Den andra är Habit Rouge, Guerlains magnifika herrdoft från 60-talet. Den har snabbt vunnit mark i mitt hem och avgudar den verkligen. I början hade jag många betänkligheter gällande doften och daterad var helt klart ett ord som ideligen ploppade upp. Skam den som ger sig och så fel jag hade. Jag ber att få återkomma till båda dessa giganter.

Men den jag i dag ska lägga fokus på är en av många inte särskilt väl ansedd doft: Aqua Allegoria: Herba Fresca. Den enda doften från deras enklare Aqua Allegoria-serie jag fastnat för (ska tilläggas att jag inte bekantat mig med Mentafollia som många gillar). Enkel och lekfull skulle kunna vara en kort och fungerande beskrivning på Herba Fresca, men jag kan inte dra mig till minnes då jag var kortfattad i en recension senast.

Början domineras nästan helt av mint, eller kanske snarare av pepparmynta. Den doftar som nyligen krossade blad från färsk mynta. Den svala ”höga” känslan i näsan från inledningen håller sig kvar rätt så länge, längre än man skulle kunna tro med mint. Övergången till den gröna och lite gräsliknande mitten fungerar perfekt. Vet inte riktigt vad det är eller beror på, men jag och gröna dofter är verkligen som ler och långhalm. Det är få jag inte älskar direkt, oavsett om det är så skilda akter som Calamus från Comme des Garçons, Eau de Campagne från Sisley eller den från dagens uppdatering: Herba Fresca.

Där finns ingenting mörkt, dovt, djuriskt, gömt eller komplicerat i denna gröna cocktail, utan är väldigt rättfram och lätt. Väljer den när ingenting annat tycks passa (eller när jag använt L'Artisans L'Eau de L'Artisan för frekvent). Hur simpel den än må te sig vid en första bekantskap så lyckas den alltid förvåna mig över hur gott jag doftar, även många timmar efter applikation!

ormonde jayne - ormonde man

2007-07-10T11:39:00.001+02:00

Trots att jag upptäcker nya spännande dofter varje månad är det ändå rätt så sällan de hamnar i min dofthylla. Istället lyckas jag köpa flera till "billiga" priser, spontana dofter jag chansar på och hoppas att jag kommer gilla. I slutändan blir det dock inte särskilt billigt utan jag står nog där med två tre dofter för samma summa pengar som en flaska av den dyrare doft jag kanske egentligen vill ha. Det är roligt med många dofter, men är inte livet lite väl kort för att bara nästan skaffa det man vill ha? Har lovat mig själv att försöka att faktiskt koncentrera mig på de som redan vunnit mitt hjärta istället för att göra priskap.

Det här inlägget skulle inte alls handla om mitt senaste inköp, Ormonde Jayne Ormonde Man, men nu när inledningen är skriven blir det så ändå. Har skrivit om doften här förr, ungefär för ett år sedan. Kort efter det tappade bort provet och kunde därför inte återvända till den för att helt bestämma vad jag egentligen tyckte om den. Lyckades inte på något sätt glömma doften under det här året. Har verkligen tänkt på den flera gånger och undrat var provet tog vägen. Men så dök det helt plötsligt upp via Es mamma och när jag väl fick känna den igen visste jag att om jag inte köper jag den i en större mängd så kommer det definitivt ångras. Tyvärr är det ingen parfym som jag lyckats hitta någon annanstans än på deras officiella hemsida, så ett rabatterat köp blev det inte.

Mindes den som något obalancerad där det gröna lyser lite för starkt, men ändå lockande. Och så den underbara sandelträbakgrunden. Och den doftar ganska precis som jag hade för mig. Lite kryddigare öppning kanske, pepprigare också, men definitivt väldigt grön och sedan krämigt träslag mot slutet. Den sticker lite i näsan, ungefär som doften av en tomatplanta kan göra i ett uppvärmt växthus. För att vara en specifik herrdoft känns den otroligt kreativ och utanför den vanliga fåran. Dock tycker jag inte det råder någon som helst tvekan om målgruppen, som en del kanske tycker det gör med nya Fleur de Male eller kanske Dior Homme.

Doften kom i fredags och inte en enda dag har jag gått utan. Sjukt ovanligt då jag sällan lyckas ha samma doft mer än två dagar i sträck. I dag är första dagen jag byter och då till Creed Himalaya. Den ska jag återkomma till, för det var den det här inlägget var tänkt att handla om.

en middag med burr

2007-06-14T12:50:00.000+02:00

Fann det här på bloggen Blogdorf Goodman alldeles nyss. En middag helt i min smak: Perfume dinner with Chandler Burr

les parfums de rosine - un zest de rose

2007-06-07T13:55:00.000+02:00

Det tog förvånansvärt lång tid för mig att besöka Cow Parfymeri i Stockholm, men nu har jag varit där och det var ju, föga förvånande, väldigt trevligt. Till min stora glädje har de fört in CB I Hate Perfume i sitt sortiment och jag hoppas att de även dyker upp på hemsidan snart. Jag blev nästan lite för överväldigad och gick därifrån utan en enda av Herr Brosius dofter, trots att där fanns ett flertal som passade som handen i handsken. Klarade inte av att bestämma mig där och då. Doftade på de få dofter från Comme des Garçons och L'Artisan jag ännu inte bekantat mig med, men ingen fick det att riktigt jubla övertygande inombords. Inte ens L'Artisans Bois de Farine fick mig att känna så, trots att jag länge sucktat efter den. När köptillfällen dykt har jag varje gång backat eftersom jag inte riktigt kommer på när den ska användas. Jag vill mest ge den en plats i min samling, fascinerande och freaky som den är.

Istället gick jag därifrån med ett spontant köp av Un Zest de Rose från Les Parfums de Rosine, ett anrikt dofthus från Frankrike som nu av någon anledning enbart fokuserar på rosdofter. Tidigare har där funnits andra sorters dofter, men nu vill de tydligen finna sin nisch genom rosorna. Rose d'Homme var den enda jag tidigare stiftat bekanskap med och även om jag smågillar den en smula så känns den inte helt övertygande och känner mest att jag är ute efter något annat.

Mitt val präglas istället av någon slags matighet jag inte lyckas precisera. Rosorna i starten tonas snart ner till ett vackert dovt hummande och fram kryper istället en hel kör av olika sorters citrus. Där håller den sig snällt och ackompanjerar vackert rosorna utan att bli allt för domderande. Här ska finnas te, massor av te, men jag lyckas av någon anledning inte fokusera på det över huvud taget, vilket jag verkar vara ensam om då jag läser andra recensioner av Un Zest. Tänkte om det är vad som bidrar till gourmetkänslan, men det låter ju faktiskt inte särskilt troligt. Till en början ville jag ha in vanilj i kompositionen och jag ger inte helt upp den tanken, trots att jag aldrig sett det listas. Bekväm, mysig och lättburen doft. Min första från Les Parfums de Rosine, men garanterat inte den sista.

Luscious Cargo listar dessa noter: Topp - citron, bergamot, cederträ, torkade frukter. Mitt – bulgarisk ros, jasminroste, ros absolut. Bas - ros, gardenia, vit mysk, grå ambra, rökta telöv.

p3 populär

2007-03-27T12:52:00.000+02:00

I morgon onsdag har ni möjlighet att lyssna på mig då jag pratar kort om mitt doftintresse i P3 Populär. En heltimme ska ägnas åt ämnet lukt, vilket ju är sjukt kul!

hermès - terre d'hermès

2007-03-27T12:37:00.000+02:00

Vårpromenaden genom min doftgarderob fortsätter. Ingenting tyngre än än Dior Homme lyckas få rotation om dagarna (well, Kingdom har fått några användningar åtminstone). Ett fåtal hävdar att Hermès manliga motsvarighet till deras underbara Eau des Merveilles, Terre d'Hermès är tråkigare än allt annat man kan sniffa på, medan rätt många andra hyllar doften som något änglar kom till jorden med. Jag befinner mig någonstans mittemellan.

Kritiken mot den har mest handlat om hur Hermès husnäsa, Jean-Claude Ellena, förstört varumärket (på doftsidan) med ännu en urvattnad citrusbaserad doft som i princip inte känns att man har på sig. Just kritiken rörande Ellenas skapelser kan jag hålla med om, då hans kreativa anda som minst sagt verkar gå på sparlåga. Om och om igen släpper han från sig citrusbaserade kreationer så flortunna att allt annat känns over-the-top. Men som doft är Terre d'Hermès ändå rätt härlig.

Den andas in lite ny luft i en herrgenre som länge varit på väg käpprätt åt helvete ärligt talat. Den är fylld av grapefrukt till en början och helt utan de ozon-metalliska vibbar herrdofter oftast kommer med. Den får en grusig mineralaktig karaktär (något jag endast trodde var copywriting när jag läste pressutskicken förra året), mycket lik känslan de svala kalkplattorna i en kyrka. Och där någonstans håller den sig och håller sig förvånansvärt länge. Efter nio timmar på jobbet följer den fortfarande med hem, betydligt svagare än vid applikationen, men existerande. Den känns rätt manlig utan på något sätt vara klyschig, vilket nästan måste ses som någon slags bedrift.

(Bildkälla: osmoz.fr)

le labo i paris

2007-03-14T10:26:00.000+01:00

Det amerikanska och, åtminstone på pappret, hyperintressanta huset Le Labo har äntligen slagit upp portarna i Europa. Inte en dag för tidigt! På vissa plan verkar männen bakom så ytterst sympatiska att jag vill ha dem som kompisar, men å andra sidan har de varken webshop eller (förrän nu) någon som sålt dem på rätt sida atlanten. Dessutom släppt två nästan löjligt limiterade dofter som bara återfinns i en enda butik, i en enda stad och inte tusan går det att ringa dem och beställa, nej nej, du ska vara på plats. Den sortens oåtkomlighet går förbi elitism och hamnar någonstans i absurdum. Men vänta, jag skulle ju vara glad och inte gnissla så mycket tänder. Sedan i måndags finns Le Labo äntligen inhysta på inte helt obekanta Colette. Ännu en (dyr) anledning att besöka Paris.

Info från Octavian på 1000fragrances.

vårkänslor

2007-03-14T08:37:00.000+01:00

För första gången på säkert fem år har jag varit ute och joggat. Nästan galen av uppdämda vårkänslor drabbades jag av en knäpp för någon dag sedan och köpte mig ett par nya löparbyxor och allt fick utlopp i förmiddags. När jag kom upp ur källaren, efter ha lagt in smutskläderna i tvättstugan, sken solen över hela min bakgård. I en handvändning bestämdes en mental löprunda och gjorde minuter senare slag i saken och provsprang byxorna.

Benen är nu stumma och jag går som drabbad av svår yrsel men det var ändå ett välkommet avbrott på ett väl inrutat mönster, trots vad mina ben säger just nu. Dessutom blev följden att jag även bröt Guerlainveckan som pågår på Basenotes just nu. Men med våren i näsborrarna klarade jag inte av mina mjuka Guerlaindofter längre. Gjorde ett försök med lite norska Geir på handlederna under joggingturen, men höll på att dö varje gång jag fick en liten sniff av doften. Växlade därefter till Comme des Garçons Odeur 53, något jag alltid kommer att förknippa med vår och det verkar som om jag kommer fortsätta göra det. Den satt helt perfekt dagen ut.

På väg mot kassan på ICA fick jag ögonen på senaste Plaza. En tidning som brukar hålla för en genombläddring i princip, men som jag alltid återkommer till av en enda anledning: Anna Hellstens skönhetssida. Det är den ENDA tryckta källan till vettiga parfymnyheter samt kritiska kommentarer som jag känner till i Sverige och en väldigt bra sådan (på den lilla plats som erbjuds). I dag överraskades jag verkligen av omnämnandet av det pyttelilla och helt nystartade Schweiziska parfymhuset LesNez. Älskar när en tidning kan få mig att känna förvåning och tack vare mitt vårrus i dag, även pur glädje. Anna Hellsten lyckas dessutom nästan alltid med att få in lite syrlighet mellan raderna när det behövs plus kärlek där det passar. Ingen annan gör det och för mig är det ett stort mysterium att ingen verkar ha någon större lust att faktiskt försöka vara åtminstone lite granskande.

Nåväl, snart går min skjuts mot jobbet. Guerlain återkommer nog i morgon, men just i dag fick min dos bestå av Mitsouko använd som rumsparfym över min soffa. Den har en magiskt lugnande effekt. Skulle någon nu ställa frågan vad jag har på mig när jag går till sängs, skulle jag likt Marilyn Monroe ge svaret på en doft, men i mitt fall Mitsouko då.

alexander mcqueen kingdom

2007-03-09T12:50:00.000+01:00

Någon klok figur sa en gång att en lyckad doft har ett element av osäkerhet i sig, någonting som inte fullt ut är behagligt. Måttet av osäkerhet pendlar givetvis från det extrema, som Hermès Eau d'Hermès underbara kroppsodörliknande citrus och Serge Lutens porrigt muskiga Muscs Koublaï Khän, till mer väna figurer som den nya chypren Agent Provocateur EdP och Frederic Malles lena kanelmonster Musc Ravageur.

Hur som helst är det en helt lysande iaktagelse och något jag inte kunnat sluta tänka på. De dofter jag kommit att uppskatta mest är sådana som till en början verkade skrämmande.

Kingdom från Alexander McQueen har definitivt en sådan mörk sida. Många har sagt att Kingdom var en misslyckad doft, åtminstone sett ur ett marknadsföringsperspektiv: en herrdoft i damtappning, och som om det inte vore nog med det så hade den blivit preparerad med farligt mycket spiskummin, vilket skulle innebära att den vore olämplig för alla. Eller så sas det i alla fall. Misslyckad rent försäljningsmässigt lär den ju ha varit, då den efter endast fyra år på marknaden tagits bort från Alexander McQueens sortiment.

Så det är dock med tungt hjärta jag nyligen fallit handlöst in i ett kärleksförhållande med doften. Vet inte hur länge sedan det var sedan de beslöt sig att dra den från sin produktlinje, men så är fallet. Inom en snar framtid kommer den garanterat bli notoriskt svår att få tag på. Ett litet ljus i mörkret är just nu att man finner den till ett reducerat pris rätt så lätt.

Antar att folk inte har vett nog uppskatta en underbar doft när de kan. Snarare är Kingdom vacker och skimrande, helt underbar faktiskt! På mig håller sig spiskummindosen väl kontrollerad och pendlar i ett vackert dis av sandelträ och rosor. Farligheten finns där och påminner mig hela tiden om att om jag inte passar mig, så tar den till näbbar och klor för att få tillbaks min uppmärksamhet. Men till största delen känns det som att bli omsvept av mjuk kashmir när man använder Kingdom, men utan att den blir helt förlåtande.

Det känns som en självklarhet att modehuset Alexander McQueen släppte den här doften. Kan över huvud taget inte i min vildaste fantasi uppbringa en mer passande doft till något modehus. Comme des Garçons känns relevant att nämna, med likheter på vissa plan och de har sannerligen också släppt en del vågade dofter. Men trots att jag är galet förtjust i flertalet, så känns många av dem mer som gimmicks än hårt genomarbetade kreationer som Kingdom. Men lite lustigt är att när jag för första gången sniffade på den gick mina tankar rakt på Odeur 71. Vid samma tillfälle luktade jag även på Etros Mahogany (en annan spiskummintung doft) och jag gjorde samma sak. Jag vill härmed, utan någon tyngre grund, komma och påstå att Odeur 71 innehåller spiskummin, trots att det är något jag aldrig sett sägas förut.

kort om baldessarini ambré och makeupstoredoften

2007-02-16T15:52:00.000+01:00

Väldigt kort om två nya dofter, inget särskilt inspirerat men jag hade lust att säga något i alla fall. E berättade att Makeupstore kommit ut med en doft i söt flaska med puff, så dagens mål var att undersöka utifall den även dykt upp i Örebro. På väg mot Makeupstore tog jag även vägen förbi Kicks skyltfönster där jag såg att de gjort plats för Baldessarinis Ambré. Företaget är numer dumpat av Hugo Boss och står på egna ben, både vad gäller kläder samt dofter. Första intrycket på doftstickan var sjukt generiskt och fruktigt. Pinsamt. Jag stoppade den snabbt i fickan för att göra en bedömning senare när de värsta toppnoterna avdunstat.

Makeupstore hade mycket riktigt doften och flaskan var faktiskt sjukt söt! De hade inga provstickor så jag fick nöja mig med pappersnäsduk. Första intrycket var att den luktade ok och gott, men kanske inte så spännande direkt. Grönt, lakrits och lavendel hann jag uppsnappa innan mina fumliga fingrar tappade näsduken i snömodden. Den lanseras som en unisexdoft och högst överraskande den lutar mer åt den manliga sidan än den kvinnliga...

Väl hemma fiskade jag upp stickan med Ambré på och faktiskt, nu var den inte så pjåkig! Fruktigheten visade sig vara äpplelik och tyvärr alltför ihållande. Tyvärr då det är den del jag gillar minst. Det positiva var dock en pudrig krämighet som i mångt och mycket är snarlik den från Helmut Lang Cuiron (som ju alla vet är en alldeles underbar doft!). Därmed ska jag ge Ambré åtminstone en chans till genom ett prov på min hud. Kanske dödar min underbara hud äpplet och vrider upp pudrigheten en smula. På återseende!

smått & gott

2007-01-20T16:37:00.000+01:00

På Sacré Nobis egen blogg (han som ligger bakom både S-Perfume och det überintressanta Made by Blog-projektet) fann jag en mycket trevlig liten bilreklamsnutt med Jean Patous husnäsa Jean-Michel Duriez.

Slutligen så finns det en liten trevlig intervju med Christophe Laudamiel och Christoph Hornetz, männen bakom parfymlådan Le Coffret från Thierry Mugler Parfums (som ackopmanjerar filmen Perfume, The Story of a Murderer), borta på Basenotes.

Enjoy!

cumming the fragrance

2007-01-17T02:46:00.000+01:00

Det börjar med kaksmulor/torrt bröd tillsammans med mycket tydigt läder. Låter skumt och det kan man kanske räkna med om Christopher Brosius och Alan Cumming fått samarbeta fritt. Men det slutar någon helt annanstans. Till en början tror jag att den är min perfekta läderdoft och jag får tro det rätt så länge. Sen kommer det krypandes, någonting obestämbart. Jag blir helt enkelt illa till mods. Lavendel kan ha en sådan inverkan på mig (fungerar i Guerlains Jicky, men absolut INTE i Serge Lutens Gris Clair). Det kan finnas här, känslan lavendel förmedlar existerar åtminstone. Letar man information om doften verkar det dock inte så.

Kikar man på listan med ingredienser känns det som om det borde vara en av de mest intressanta dofterna jag stött på, men fullt så känner jag inte. Den är trevlig, en stund, men i nästa andetag känns den inte alls behaglig utan får mig att känna mig otroligt självmedveten. Kanske det sämsta en doft kan göra då man blir helt fokuserad på hur man egentligen doftar, vad andra känner osv. Man vill ut ur sin egen kropp och ju mer man tänker på det, desto mer stiger doften upp mot näsan. Kanske bara jag som får doftpanik vid illa vald (kanske bara för tillfället) luktegott? Kanske är det för att Cumming känns som en pastisch på det klassiskt manliga, med några få milda undertoner? Läder (snarare skinnjacka), lite klassisk herrdoft (Caron pour Un Homme), rök. Här ska finnas douglasträ, men jag vill egentligen applådera att träet är svårt att finna. Whiskeyn som även ska finnas här gör sig påmind efter det att toppnoterna försvunnit bort. Eller det jag tror ska vara whiskey snarare. En spritångande andedräkt stiger fram och förstör det som till en början faktiskt såg bra ut. Lite besviken är jag allt då jag hoppades på mycket.

Det känns som ett perfekt skämt. Ser man Alan Cummings uppenbarelse i alla de olika reklambilderna känns det onekligen så. Vem är doften riktad till? Vem är den tänkte kunden? Det osar självironi så det förslår och namnet undgår ALDRIG skämt när det omnämns på parfymforumen online. Det går inte att gå säker med Cumming någonstans.

serge lutens miel de bois

2007-01-15T12:14:00.000+01:00

Borta på Basenotes är det Serge Lutens-vecka just nu. Har missat den första dagen, men ska hänga på de resterande dagarna. Om min näsa klarar av det vill säga... Serge Lutens har en förmåga, eller snarare signum, att vara väldigt m y c k e t. Balanserade som få, men hela tiden väldigt, varma, söta, mjuka, stora och ibland ogenomträngliga. I går mjukstartade jag med hjälp av Santal de Mysore, en nästan på gränsen för söt sandelträdoft. Sötman ligger otroligt nära att förstöra det njutbara, men håller sig hela tiden på rätt sida. I dag blev det den långt ifrån säkra Miel de Bois, en doft som trots sin något udda karaktär (eller kanske just därför) kommit att bli en favorit bland husets dofter.

De flesta är bekanta med Kouros, Yves Saint Laurents doft i en vit flaska som skulle kunna liknas vid kaklet i pissoaren. En otroligt karakteristisk doft med få gelikar, på inget sätt tråkig och har man en gång känt den lär man känna igen den nästa gång. På vissa är doften otroligt god, frisk (faktiskt!) och perfekt på sommaren, men på vissa håller den sig urintung och kvalmig. Med största sannolikhet är det honungen i Kouros som framkallar detta. Ta fram en burk ur skafferiet och säg vad lukten påminner er om.

Lite för lättvindigt stjälper folk ur sig att deras speciella kärlek är något man antingen älskar eller hatar, där finns inga mellanlägen. Oftast kryper det i mig när jag hör det där användas, men tror ändå att det passar rätt så bra in på Miel de Bois. Honung har en mycket central roll i Miel de Bois med följd att många fått ett ytterst polariserat förhållande till doften.

Honungen blir aldrig för kraftig på min hud och kanske är det mot min kropp jag ska vara tacksam. Istället blir Miel de Bois både den perfekta hongungsdoften samt den perfekta sandelträdoften (ja jag vet att jag inte listade den nyligen bland mina sandelträfavoriten, men jag GLÖMDE bara. Så sent som i går läste jag ett inlägg på ett forum från en medlem som tyckte att sandelträ är en av de tristaste ingredienserna som finns. Det är ju så fel det kan bli!). Serge Lutens listar guaiacumträ, ek och ebenholts, men för mig är det krämig sandelträ jag känner och inget annat. Antagligen på grund av min mycket begränsade exponering mot ebenholts och guaiacum... Hittar även rökelse en bit ner när doften fått sitta en stund, men efter att ha letat efter referenser om guaiacum skulle det mycket väl kunna komma därifrån. Kådan från trädet används då och då i rökelser. Läs mer om gaiacträ hos osMoz .

Doften i som Miel de Bois ligger närmast i Lutens-stallet är helt klart Daim Blond, då de delar på basnoterna iris och hagtorn. Tycks även kunna skönja läder här, eller åtminstone en förnimelse av läder, känslan av otroligt mjuk mocka. På samma vis som det absolut inte går att sluta dofta på sin hud när Daim Blond är i farten fastnar näsan om och om igen på armen där jag applicerat Miel de Bois. Det betyget är sjukt gott i min bok!

lutens-beställning gjord!

2006-12-22T16:42:00.000+01:00

Så där, beställningen av parfympresent nummer två till mig själv (den första var Guerlain Mitsouko) har satts i rullning. Inne på Serge Lutens hemsida fann jag till min förskräckelse att Sverige inte finns listat som mottagarland. Jag var dock fräck nog att skicka min beställning ändå, då jag vet andra härifrån (hej Håkan!) som beställt via deras hemsida och fått varorna.

Chergui är den doft från dem jag byggt altare till här hemma, men lustigt nog blev det inte den som kom först. Målet med beställningen är Santal de Mysore. Den kommer tillsammans med Helmut Lang's Cuiron och Dorissima Narziß att skapa den för mig perfekta sandelträgarderoben. Eller vänta, Lorenzo Villoresi's Sandalo saknas också. SEN är den komplett. Enda felet är att alla utom Cuiron saknas just nu. Petitesser.

Och inte minst detta (oooh aaah): Chanel gör Les Exclusifs. Kan man misstänka att Christopher Sheldrake, han bakom så många Serge Lutens-dofter, nu har något med releasen att göra? Han har ju som bekant lånat ut sin förmåga som Director of Research & Development for fragrances till dem och ska rapportera till Chanels husnäsa Jacques Polge.

mark birley for men

2006-12-04T14:08:00.000+01:00

Kanske dags att skriva om en herrdoft som omväxling, skulle jag precis skriva och kom att tänka på att Tumulte PH som togs upp i förra uppdateringen faktiskt också är en till män marknadsförd doft (sjukt krångligt sätt att uttrycka sig på, men nu är det som det är och jag tjatar gärna om att dofter inte har kön). Här komma i alla fall ännu en sådan dära doft för män.

När ett märke tycks ha endast en doft i sin arsenal, som dessutom dyker upp (well, den släpptes 1996, samma år som Acqua di Giò for Men så HELT plötsligt har det väl inte varit) på alla välrenomerade parfymbutiker på nätet är det svårt att inte bli nyfiken. De varma orden i copytexternas beskrivningarna fick mig på fall. Jag ville också veta!

Efter första intrycket av Mark Birley for Men framstod den som en generisk aquadoft, men med något ruttet eller snarare nedbrutet (som i en komposterad doft) över sig. Åtminstone lite spännande. Mer om det ruttna senare.

Mer spännande är att personerna bakom doften är så intressanta figurer som Frederic Malle (som numer har sin egen otroligt spännande produktlinje i och med Frederic Malle Editions de Parfumes) och Pierre Bourdon. Mark Birley for Men är inte enda gången de sammarbetat, för Bourdon har även med en doft i Frederic Malles nuvarande stall: Iris Poudre. Bourdon är också näsan bakom succélanseringar som Davidoff Cool Water, Yves Saint Laurent Kouros och Live Jazz. Han står även bakom den fabulösa doften Shiseido Feminité du Bois (denna dock tillsammans med Serge Lutens husnäsa Christopher Sheldrake).

Den doft från listan ovan som i det här sammanhanget känns mest relativ är helt klart Live Jazz, en av mina bästa sommardofter. Den är tung på grapefrukt, mint och rabarber och med sina tydliga aquakaraktär är den helt klart en nära släktning med Mark Birley for Men. Triumferande får jag skriva att jag hade ingen aning om att Pierre Bourdon låg bakom båda dessa dofter, men kopplade dem samman direkt när jag letade efter doftreferenser. Det känns även relevant att betona hur Mark Birley och Acqua di Giò kom samma år. Den förra är i princip en nischvariant på den senare, men jag kan inte tänka mig att den ena gav inspiration till den andra då de släpptes samma år.

Den känns hyfsat genomsnittlig som doft ändå, trots människorna bakom. Eller ja, att vara genomsnittlig betyder ju inte per se att det är en dålig doft. De verkar ha gett sig tusan på att skapa en herrdoft som skulle kunna stå som en modern klassiker, vilket ju kusinen Acqua di Giò faktiskt är. Mark Birley for Men har dock inte gnuggat bort alla smutsfläckar från sin doft och kan nog därför inte slå lika brett som Armanin. Dock finns där någonting som får mig att vilja lukta på den om och om igen. Den känns lite ”kissig” på samma sätt som honungen i Kuoros kan framkalla pissoarkänslor. Här finns nog någonting liknande och tror faktiskt det är vad som får mig att uppskatta doften. Det skapar en något schizofren touch och håller den på precis rätt sida om ”tråkig”. Jag uppmanar härmed alla som kan erkänna att de gillar "aquatics" att leta reda på Mark Birley for Men (Luckyscent kallar den för träig, men där är jag helt lost, för än så länge har jag inte funnit spår av något träslag). Den borde kunna erbjuda en fräsch (tihi) uppdatering i doftarsenalen.

cdg kyoto vs. christian lacroix tumulte ph

2006-11-28T12:11:00.000+01:00

Tänkte inte direkt skapa en följetong med jämförelser, men har flera i bakfickan som jag ändå tänkte slänga fram de kommande veckorna. Vet faktiskt inte om jag finner det tillfredställande eller störande att hitta otroligt snarlika dofter. Det beror i och för sig lite på vad det handlar om för några och historien kring. Ett otroligt störande exempel (som jag ännu inte helt kan bekräfta dock) är Creeds Millesime Imperial som nu fått sig inte mindre än två copycats. Den ena från ett annat high end parfym-märke, Bond No9s New York och nu senast Sean "Puffy" Johns första doft Unforgivable. Det lustiga med herr Combs är att på Creeds hemsida finns en lista över kändisar som har sagts bära deras dofter och där finns han med som en av dem som älskar Millesime Imperial. När han släppte sin egna doft lär han rakt av ha kopierat sin favvodoft. Känns lite pinsamt om det faktiskt stämmer. Dock ska väl en god doft vara en god doft oavsett, right? Svårt det där.

Först ut är i alla fall två trädofter, cederträ för att vara mer specifik. Comme des Garçons Kyoto var en av de första från märkte jag blev bekant med efter mitt införskaffande av Odeur 53. Till en början var jag sjukt besviken, den luktade ju bara vanlig träbock till herrdoft enligt min onyanserade nybörjarnäsa. Med tiden har den dock visat fler sidor och framstår nu visserligen fortarande som en trädoft, men har fått fler skiftningar. Lite lugn och mysig rökelse och kaffearom mjukar upp det hela.

När Christian Lacroix släppte sin Tumulte pour Homme skrevs den upp ganska kraftigt av flera parfymbloggar. Inte minst var det flaskan som fångade mitt öga och kort därefter fann jag en billig flaska via Strawberrynet. Likheten är definitivt inte pinsam, men de har otroligt mycket (ceder) gemensamt. Tumulte känns dock mer rak och betydligt ljusare i tonen jämfört med Kyoto. En behaglig och mjuk cederdoft utan krussiduller. Skeptiker har pekat ut den som syntetisk och härlett innehållet till att till större delen utgöras av Iso Super E, en syntetisk ingrediens som ska dofta cederträ men som även kan vara svagt ätticksur till karaktären. Den surt inlagda känslan har jag funnit i flera andra dofter som misstänks innehålla Iso Super E, men dock inte i Tumulte.

Sida vid sida känns Kyoto svagt blommig och rökig och vill nog påstå att den vinner rätt så klart tack var lite fler trevliga nyanser. Dock äger jag bara en 10ml provflaska av den som börjar ta slut, men då jag har en flaska Christian Lacroix Tumulte pour Homme känner jag ingen panik eftersom de ändå ligger så nära varandra.

(Bildkälla: cosma-parfumeries.com)

narciso rodriguez for her edt

2006-11-28T10:37:00.000+01:00

Efter flera personers tjat om hur snarlik Narciso Rodriguez For Her EdT är Sarah Jessica Parkers Lovely, samt hur väl den skulle fungera på en mans hud, kände jag mig nödgad att prova själv. Dofternas relation till varandra är slående, men olikheterna är minst lika uppenbara.

For Her framstår rent blommig i jämförelse med Lovely, som näst intill blir en ambradoft bredvid den söta Narciso Rodriguez. Lite snabbt så skulle Lovely bli mitt första val om det stod mellan dessa två dofter, om nu inte en viss person i min närhet bar Lovely lite titt som tätt.

Lite lustigt är det allt att jag aldrig tycks få For Her att fungera. Lustigt eftersom jag gärna väljer en feminint doftande tingest framför en mer manlig dito, eftersom vita blommor ofta faller mig helt i smaken samt anser att mysk måste vara en gudagåva till mänskligheten. Samtliga är delar av For Her, men på mig framstår den hela tiden som alltför söt. Och för mig smärtande så. Jag ville verkligen älska doften, den helt otroligt vackra flaskan var definitivt en anledning. Andra tycks dock göra det och av vad jag kunnat utröna så verkar det vara en succé inte bara doftmässigt utan även försäljningsmässigt. På intet sätt är den dock en dålig doft, alla element smälter samman otroligt bra och har någon slags universellt tilltalande över sig. Tyvärr passar den mig helt enkelt inte.

(Bildkälla: strawberrynet.com)

perfumecritic critic!

2006-11-08T14:41:00.000+01:00

Den första februari 2007 lanseras nya PerfumeCritic, som då ska bli en onlinetidning snarare än en blogg. Marlen som driver sidan testar ett koncept med internationella skribenter som använder sig av två språk (modersmål plus engelska). Mitt bidrag blir då lite svenska till den ungefär femtonhövdade skaran parfymfanatiker. Svenska är ju verkligen ett minoritetspråk i jämförelse med italienska, tyska och franska som även kommer finnas där och var lite frågande till ett svenskt bidrag. Men Marlen var bestämd, jag var behövd och sådant vill man inte gärna argumentera mot! Hoppas läsare härifrån även kommer kika över på PerfumeCritic när stunden är kommen (A Commenced Gross kommer finnas kvar).

För att fira anställningen beställde jag en flaska av Ava Luxe – Café Noir, en av de få dofter som getts full pott i betyg på PerfumeCritic. Har väl i princip inga gourmanddofter hemma och kaffedofter har jag testat ett ytterst fåtal, så denna kändes som den skulle kunna passa. Bond No.9 gör nästan den mest omtalade och sedan länge av mig åtrådda kaffedoften, New Haarlem. Priset har dock avskräckt och min vän Peter var inte heller direkt jublande över provet han fick tag på. Frågan är om kaffenoten i New Haarlem kommer i närheten av den i Café Noir.

Stor och kraftig slår kaffearomen mot mig (tänk er Comme des Garçons Wood Coffee, men utan det tunga träet plus att kaffedelen förlängs från att endast vara topnoter till att finnas kvar i tio timmar), en smula sötad eller snarare kanderad, men absolut inte så pass att det blir sötsliskigt. Listan på ingredienser är förvånansvärt lång (svarta kaffebönor, kardemumma, fransk lavender, cederträ, patchouli, vanilj, mocka, sandelträ m.m.), själv finner jag doften rätt så rak och utan större krusiduller. Risken att dofta kaffeandedräkt är överhängande, men mysfaktorn så fruktansvärt hög att det inte spelar så stor roll. Dessutom är väl doften av kaffe endast associerad med trygghet, så skulle någon gå förbi mig misstänker de säkert inget annat än att jag precis hällt i mig en kopp svart java. Innan min kaffebryggare åkte i golvet kokade jag kaffe lika ofta för att dricka det som att få känna doften lägga sig över morgonbestyren och lägenheten faktiskt. Nu kommer jag klara mig utan kaffebryggare ett tag antar jag.

Ava Luxe

diptyque philosykos

2006-10-31T14:21:00.000+01:00

Den grönaste av de gröna, samt den Diptyque jag tror de flesta känner till. Har någon bara provat en enda doft från Diptyque så är det nästan garanterat Philsykos. Den blev väldigt nyligen min genom ett för mig otroligt fördelaktigt byte (tack Erika!), så trots att det inte riktigt är säsong vill jag ändå slå några slag för Diptyques fikondoft.

Egentligen finns där inte så mycket att säga, förutom att den är perfekt möjligen. Perfekt i sin återskapning av gröna prasslande fikonlöv, med inslag av den lite bittra doften av nyavbruten kvist. Den är lika perfekt som osannolik i sin naturlighet. Oftast tar det inte mer än en första sniff på en doft som utger sig för att återskapa något naturligt för att inse att de inte lyckats, men hos Philosykos är illusionen svindlande. Nu menar jag verkligen inte att perfekta naturliga dofter är något jag eftersträvar att finna eller använder som mått på kvalité, men i detta fall är det oundvikligt att säga någonting om det.

I går på jobbet stod jag och sniffade lite i smyg på händer och handleder. På mig hade jag Diptyque Philosykos, Hôtel Costes EdT samt Hermès Hiris. Tre helt oemotståndliga dofter, alla väl skiljda från varandra men med åtminstone en gemensam nämnare: Olivia Giacobetti. Lite lustigt eftersom det verkligen inte var planerat. Hon ligger även bakom en annan mycket lyckad fikondoft, L'Artisan Parfumeur Premier Figuier. Den framstår dock inte fullt lika rå som Philosykos, utan jag minns den som något ”mjölkig”. Det är inte helt slut på namndroppandet än, för då jag stod på jobbet försökte jag finna om där fanns någon annan doft bland Giacobettis kreationer som kunde liknas vid den hon gjort åt Diptyque. Den enda jag kunde komma på var den hon framställde i uppdrag åt Editions de Parfums Frederic Malle, En Passant. En lika osannolikt realistisk återskapning, men den gången av en regnvåt vit syrén. Ingen av dem känns simpla i sammanställningen av doftnoter, utan känns snarare som otroligt lyckade homogena blandningar där ingenting sticker ut som förstör den imaginära bilden.

ysl l'homme

2006-10-06T14:20:00.000+02:00

Medan E färgade ögonfransarna plockade jag bland tidningarna inne på P&Co. Fann snart senaste King som jag ännu inte kikat i. Den obligatoriska genomgången av svenska modejournalisters senaste åsikter, eller snarare omnämnanden och uppmärksammanden, slutar ofta med min irritation över hur menlös samt uddlös rapporteringen är. Nya YSL L'Homme fick visserligen ett helt uppslag, men när ska någon våga bemöta en kass doft på rätt sätt? L'Homme var tydligen något som hela redaktionen blev som till sig av, något utöver det vanliga skrev de.

YSL har valt att lämna ifrån sig en doft som är så sjukt strömlinje formad att den blivit helt karaktärslös. L'Homme är ett destillat över herrdofter som toppat försäljningslistorna de senaste tio åren. Den påminner dig om något, men att kunna nåla fast vad det är går inte. Det kan ju hända att detta är precis vad Yves Saint Laurent far efter. Att de vill slå sig in på herrmarknaden är uppenbart, men det är inte med en Le Mâle de gör det med. Hur mycket jag än ogillar (användandet av) den doften så besitter den i alla fall både karaktär och kreativitet i jämförelse (eller de klarar den jämförelsen med nästan vilken designerdoft som helst). Men att stjäla marknadsandelar genom en blek kopia av topplistan? Njaee... L'Homme kommer dock säkert tilltala den stilsäkre och nyblivet vuxne mannen, men herregud så tråkigt han kommer dofta...

Kikar vi bakåt på de dofter Yves Saint Laurent släpp från sig finner man inte många svaga kort. M7, Kouros, Opium pour Homme, Live Jazz... Suck, håhå jaja.

diptyque tam dao

2006-10-05T14:27:00.000+02:00

Älskar när sånt här händer. Man skaffar någon gång en liten flaska av något som visar sig inte alls vara vad man trodde. Möjligen passade det inte alls och därmed ställs provet bort. Sen en dag när man står helt handfallen framför sina flaskor kommer man sig för att äntligen prova det där bortglömda eller ignorerade (i mitt fall det senare). Tam Dao är en av Diptyques mest erkända dofter tillsammans med den helt vansinnigt gröna och ofattbart goda Philosykos, men Tam Dao har för mig mest inneburit stick i näsan samt obehagskänslor. Trä är någonting jag älskar att dofta på från huden, men inte gillar att bära så andra kan känna det. Har nästan slutat leta efter en som ska passa mig. Comme des Garçons Kyoto, Christian Lacroix Tumulte pour Homme och Gucci pour Homme får inte mycket rotation, trots att jag har samtliga hemma. Den enda utpräglade träkreationen jag verkligen gillar och använder är Shiseido Feminité du Bois. Fram tills nu verkar det som...

Tam Dao är ju näst intill perfekt! Den förut så ruggiga ytan på doften skrämde iväg mig, me nu när jag känner den fyller den något slags tomrum bland mina dofter. En ytterst svag doft av kaffeböna reser sig från huden tillsammans med svag sandelträ och desto starkare cederträ. I morse utspelades med sedvanlig vånda ett bekant senario: Jag vridandes och vändandes på flaskor. Småtestande på huden för att se vad som skulle kunna passa mitt humör. L'Artisan Dzing!, Diptyque The Essence of John Galliano rumspray, Knize Ten och Bvlgari Black passerade förbi mig och var nära att välja rumsprayen. Sen helt plötsligt fick jag en uppenbarelse och det var Hermès Eau des Merveilles på min kropp, svagt ackompanjerad av Tam Dao på mina armar. Blandar nästan aldrig dofter så där, förutom då jag provar dem förstås. Men denna kombination fick mig i total självsvängning!

irisdofter

2006-09-23T16:58:00.000+02:00

Dagen har mest spenderats gående från affär till affär, nedslagen av det faktum att ytterrockar och kavajer inte görs i storlek 44. Det är banne mig ett rent helvete när det kommer till mindre storlekar, valfrihet existerar inte, inte i Örebro. Som tur är var dagens doft en sådan som har en lugnande effekt på mig, Hermès Hiris, ackompanjerad av Andy Tauers Orris samt Divine l'Homme de Cœur på mina händer för en jämförelse.

Samtliga är parfymer skapade kring doften av iris (eller snarare roten), men alla med väldigt olika sätt att närma sig den. För ett tag sedan hade jag planerat att ge mig i kast med att leta upp flertalet irisdofter som gick att få tag på, men fullföljde aldrig den planen riktigt. Lite tafatt har jag skaffat lite prover, men saknar saker som Acqua di Parmas Iris Nobile, Frederic Malles Iris Poudre, The Different Companys Bois d'Iris och Maître Parfumeur et Gantiers Iris Bleu Gris.

Hermès Hiris är silkeslen och lätt och varm iris. Perfekt de dagar då man vill lukta gott men knappast göra något slags statement med sin doft. Olivia Giacobetti är näsan bakom doften och även om hon kanske är känd för rätt så lätta luftiga (L'Eau de L'Artisan, Frederic Malles En Passant) alster så måste nog denna vara en av dem där det dras till sin spets, utan att den för den delen blir sparsmakad. Metallisk morot öppnar doften, men moroten försvinner ganska raskt. Kvar blir iris som snart får sällskap av lite vita blommor jag vill finna längre ner i doftpyramiden. Har dock har inte funnit någon lista som bekräftar saken. Den luktar bekant, men har haft svårt att precisera vad det kan vara, ända till min flickvän sa att den luktar smink.

Divine l'Homme de Cœur är betydligt kallare och stramare. Ligger hyfsat nära Dior Homme, men saknar den lite chockartade gröna selleriöppningen som Dior Homme levererar. Det var ett tag sedan jag kände Diordoften, men Divines iris känns en aningen mörkare. Svår att särskilja ingredienser från, men den inger det där sköna lugnet som verkar vara själva kärnan i irisdofterna. Mina associationsbanor för mig konstant till blyerts på papper, men helt utan cederträet i pennan.

Andy Tauer Orris är det en sabla tur att jag fått tag på. Han tillverkade en mycket begränsad mängd av doften som delades upp på prover (2ml) som han sedan postade till läsare av hans blogg, med meddelandet att han inte hade någon intention att tillverka mer. Har varit så sparsam med provet att jag näst intill inte använt det alls, vilket faktiskt är ett slöseri i sig. Dofter ska användas precis som dyra sjutummare ska spelas. Jämfört med de andra två är denna rena rama doftchocken. Rökig och grovhuggen, luktar oljad motorsåg och sågspån som yr. Lite som terpentin... Den känns ytterligt komplex jämfört med de andra, men tvingar dit min näsa till handen om och om igen, så det är på inget sätt en negativ sak. Den liknar mer en läderdoft än en av iris, köttig och full av kryddor och aromatiskt trä. Har läst någon säga att de finner rosor innuti denna, men de flyger obermärkt förbi. Den är faktiskt underbart mörk och dov. Paniken infann sig då jag insåg att jag omöjligen kommer kunna få tag på mer när provet är slut. Dock hörde väl Tauer min bön, för doften kommer i alla fall ut i en väldigt limiterad upplaga till jul och den SKA jag ha.

En till iris ska jag skriva om, men den får bli ett eget kapitel: Serge Lutens Iris Silver Mist, irisens motsvarighet till en hästspark.

Divine
Tauer Perfumes

höstinköp

2006-09-18T14:03:00.000+02:00

Måste få ur mig en uppdatering. Det har gått lite lång tid känner jag och vill mest visa att jag lever. Har haft idéer om texter med en jämförelse mellan Comme des Garçons EdP och Hôtel Costes, samt skriva något om Comme des Garçons Tea, men det har inte riktigt blivit av ännu.

Eftersom hösten i princip är här kan jag ju roa mig med att lista några av de dofter jag planerar att inhandla från och med nu och fram till jul. Ser man till pengarna är det en hel del, men det lär knappast bli samtliga. Här kommer ett urval:

Keiko Mecheri – Loukhoum. En helt otrolig mysdoft som verkligen chockerade mig första gången jag fick prova den (tack Erika!). Den värmer som en stor päls. Lite kanderad mandel mitt i smällkalla vintern kommer passa mig perfekt. Varje gång den applicerats måste jag stanna upp och bara andas in ljuvligheten. Känns som om det inte finns en godare doft i hela världen (ungefär på samma sätt som pepparkakor, nybryggt kaffe eller nygräddade kanelbullar också är de godaste dofterna i världen). Den känns sjukt trygg.

Maître Parfumeur et Gantier – Ambre Précieux. Har ingen ambradoft alls och känner att jag saknar det. Valet står egentligen mellan denna och L'Artisan – L'Eau d'Ambre. Den senare är lite snällare och tamare, men rätt trevlig den med. Dock är den även billigare så det kan mycket väl bli L'Artisan istället. Ambra är så jävla otäckt, känns livsfarligt faktiskt, I love it.

Comme des Garçons – Zagorsk. Rysk träkyrka med inpyrd rökelse. Ett måsteköp.

Dorissima – Narziß. Ännu en av de bästa dofter jag känt, känns som om jag kan placera den i min topp tio faktiskt. I början kändes den som en perfekt rendering av vad sandelträ är för mig. Efterhand har lite mer kryddiga och örtiga toner trätt fram och den känns nästan lite grön. Dock är den fortfarande omisskänligt den perfekta sandelträdoften. Grämer mig fortfarande över att det inte blev något inköp då Aus Liebe zum Duft sålde ut sina exemplar för mindre än halva priset. Det är saftiga $130 som ska betalas.

Serge Lutens – Chergui. Att inget inköp blivit av än är nästan inte försvarbart. Jag vet att det blir tjatigt i längden, men det här ÄR den bästa doft jag haft äran att sniffa på. Har levt på prover av den sedan jag startade bloggen i princip och den enda anledningen till att jag använder den så lite är på grund av den lilla mängd jag fortfarande äger. Har placerat bland mina tre toppfavoriter (Chergui, Hermès Eau des Merveilles och Frederic Malles Vétiver Extraordinaire).

knize ten

2006-08-29T20:43:00.002+02:00

Äntligen en klassiker! Jag har dragit mig för det, men nu är det dags för en doft som varit med ett tag. Tyskarna gav ut Knize Ten tre år efter Chanels stora flaggskepp No.5 lanserades (och samma år som Chanels läderdoft Cuir de Russie). Imponerande att en doft fått leva kvar så länge, närmare 70 år på marknaden måste ses som något av en prestation. Där finns andra lika gamla och äldre klassiker, men få av dem är dofter avsedda för män (de finns de också, men de namnkunniga är tämligen lätträknade).

Till en början avskydde jag Knize Ten, en kraftigt tung doft som nära på lamslog min näsa. Det ska doseras mycket lätt hand här... Dessutom gillade jag inte stilen alls, gubbig för att ta det första beskrivande ordet som dök upp i min hjärna (om jag får en sådan association i huvudet förstår jag att förhastande slutsatser har dragits och tänker om. Det är något jag missförstått). Men skam den som ger sig, och mina kärlekar till dofter har många gånger blivit de jag först ratat men återkommit till gång efter annan. Vid ett tillfälle i början av bekantskapen använde jag den på mitt jobb på Posten, men då där utförs mest kroppsarbete storknade jag nära nog av dunsterna som slog fram från under tröjan. Testrundorna har efter det snedsteget hädanefter utförts hemma lägenheten, med endast två katter närvarandes. Det har tagit tid, sanna mina ord, men nu känner jag mig faktiskt redo att låta andra få ta del av denna läderdoft.

Den första besvikelsen (gubbigheten hade jag nästan förutspått faktiskt) var att jag inte alls associerade till det läder jag hade målat upp framför mig. Det från en doft som i folknäsa anses vara The Father of all Leathers tog hårt. Dzing! var vad jag jämförde med och jag ville åt perverst (innan Knize Ten har jag även stiftat bekantskap med Bandit EdP, som i doft- och lädersammanhang ska vara dominatrixen med piskan, men även den gjort mig besviken på den fronten) mycket mer läder! Den fantasin gick mig helt om intet.

Gammal läderrem, sliten och rustik i karaktären, det är vad Knize Ten är, med hyfsat mycket örter och kryddor. Misstänker att jag är alldeles för dåligt bevandrad i klassiska herrdofter för att kunna göra en liknelse med någonting annat. Faktum är att jag inte alls kan säga att den bär släktskap med något jag provat. När topnoterna lagt sig blir de mest framträdande doftkaraktärerna ros samt kanel uppmjukad av den vanilj som återfinns i basen.

Målet är att få in Knize Ten i min höstgarderob. Den kommer vara värmande under kallare väder helt klart.

Edit: I dag, dagen efter jag la upp den här texten, fick jag lite prover hem till mig. Bland annat Cuir Mauresque från Serge Lutens. Den är visserligen bra mycket nyare än Knize Ten, men har utan tvekan haft den som inspirationskälla. Samma läder, något tydligare, och inte riktigt lika stickande kryddig. Dessutom kom jag på att jag läste hur Andy Tauer ansett Knize Ten var den perfekta läderdoften då han satte ihop sin egen: Lonestar Memories. Ny för i år, men än så länge odoftad hos mig.

(Bildkälla: klassiekegeuren.nl)

guerlain l'instant pour homme

2006-08-21T12:31:00.000+02:00

Som en svagare och mer tillbakadraget syskon av Thierry Muglers A*men uppenbarar sig Guerlains herrversion av L'Instant. A*men är en sådan chockartad upplevelse att jag faktiskt föredrar denna något mer tillbaka lutade variant. Mörk choklad med inslag av anis. Det sista är inte min favoritingrediens när det kommer till dofter direkt. Lakritstoner i parfymer över huvud taget är ingenting jag uppskattar alls (även om lakrits i alla former utom de söta är något jag mer än gärna proppar i mig!). Här fungerar det dock, riktigt bra dessutom.

Påminner faktiskt lite om romerska bågar om vi nu ska göra ännu en godisparallell, men med mer nedtonad apelsin. Att jag alls gillar (och det gör jag verkligen!) L'Instant ter sig allt mer mysko i mina ögon när jag radar upp mina intryck, för romerska bågar är näst intill det vidrigaste jag kan komma på i godisväg.

Faktum är att jag även jämför L'Instant pour Homme en hel del med Prada (första damdoften) och antagligen är det för att båda delar en hel del patchouli mellan sig. Rena patchouliparfymer gillar jag oftast inte alls, men i de kombinationer de förekommer i hos dessa två skapar de en varm ambradoftande botten jag gillar mycket.

En jakt efter en billig flaska inför hösten har inletts...

(Bildkälla: escentual.co.uk)

montale soleil de capri

2006-08-04T15:00:00.000+02:00

Denna säsong har jag hitills gjort två inköp vars syfte varit att förse mig med nya sommardofter. Egentligen har jag inte haft några innan som endast haft den uppgiften, men jag tänkte att det för en gång skull kunde vara kul att anpassa sig lite. Den ena var L'Eau de L'Artisan som det redan skrivits om och nästa blev en Montale: Soleil de Capri.

Efter att snabbt ha blivit bekant med ett hyfsat stort urval av dofterna från märket trodde jag knappast att en citrondrypande skapelse skulle bli första inköpet, nej, snarare trodde jag att en tyngre, mörkare kreation i form av en av deras ouddofter skulle komma först. Av någon anledningen blev kärleken intensivare till denna.

Flera gånger har jag sett doften liknas vid ett färskt Juicy Fruit. Även om jag inte tycker Soleil de Capri är fullt så godisliknande, framkallar den gyllenkrämiga doften ett begär att vilja sätta tänderna i armen för att få smaska i sig härligheten. Misstänker att trånandet här är en övergående fas, men vad spelar det för roll när sommaren ofta står som symbol för uppblossande kärlek, kärlek som kan falna till hösten men även bestå om nu känslorna var sanna. Dock är Soleil de Capri en parfym som är lätt att gilla direkt, behöver ingen inskolning alls och kommer vara min semesters klara val då jag bränner bringan på hjälmarbeachen i Läppe utanför Vingåker.

Suravi Online är en suveränt bra butik i USA som håller sig med bland annat Montale (övrigt godis: Amouage, Geir, Creative Universe och Jean Pascal) till hur bra priser som helst. Jag drar mig inte för att ge honom så mycket bra kredit det bara går. Låt er inte luras av hur hemsidan ser ut, servicen är verkligen den vänligaste jag stött på.

Suravi Online

ormonde man

2006-08-04T12:33:00.000+02:00

Efter lite sniffandes i mina provlådor leddes jag, efter lite letande, in på Ormonde Jayne Ormonde Man. Sugen på något grönt men kryddigt i dag, något med en örtig touch, passade den perfekt.

Direkt från flaskan upptäcker jag en mycket tydlig sandelträbas. Den nästan pepprigt gröna doften av blad, likt den från en tomatplanta, är slående. Nu vet jag inte om det verkligen är tomat, men det är samma råa och ibland beska ton som finns där. Mot sandelträet framkallar det en illusion om ett släktskap till den moderna doften Carolina Herrera 212 Men. I den senare är det snarare en ostörd flukt av nyklippt gräs som ligger i förgrunden, men Ormonde Mans utan tvivel gröna start öppnar ändå direkt för sådana associationer. Här finns dock ingen del av den ozonaktiga aquakänsla 212 Men besitter, utan Ormonde Man känns betydligt mer naturlig. Kryddig av koriander och stundtals känns den näst intill medicinaktig (vilket garanterat kommer från den Oud som finns här).

Namnet till trots så är det inte dess manliga egenskaper som gör sig hörda här, snarare är det doftens mer feminina framtoning jag fångas av. Slutfasen av doften för mig osökt in på någon damdoft jag vet finns någonstans i min umgängeskrets, kan dock inte alls placera den. Den mystiken lämnar mig inte och jag vill fortsätta sniffa den om och om igen. Har inte beslutat om den hamnar på inköpslistan eller ej, men jag är glad att jag fått uppleva den åtminstone. Ett är i alla fall säkert och det är att Ormonde Jaynes paket med prover av samtliga dofter ska beställas.

Ormonde Jayne

daim blond

2006-07-11T13:06:00.000+02:00

Som jag längtat! De senaste doftinköpen är visserligen oftast otroligt fina, men kanske lite väl impulsiva och ogenomtänkta. Värdet av att gå och längta, provsniffa och åter provsniffa för att sedan återigen inse att doften man känner är en av de vackraste och mest behagliga man hitills stött på, är allt för högt för att slösas bort genom impulsköp.

För rätt så länge sedan köpte jag en 10ml-flaska av Daim Blond från Marlen som numer driver perfumecritic.com. Även om Daim Blond är en av de mer populära dofterna från Serge Lutens och därmed antagligen en av de enklaste att ta till sig, så ställde jag mig först skeptisk gentemot doften. Det var definitivt ingen given succé. Då tyckte jag den var på näppen lite för fruktig vill jag minnas. Men skam den som ger sig och kort därefter började jag hänsynslöst älska den otroligt mjuka känslan av aprikos och mockaskinn (inte mockasin!) som smekte mig.

När Helmut Lang släppte Cuiron köpte jag den nästan omedelbart och det blev doften som verkligen startade mitt intresse för parfym. Den var så långt från allting annat jag hitills doftat på och ingen annan hade den. Cuiron blev MIN parfym, den doft jag förknippade mig mig själv och som även andra förknippade med mig. Just nu är jag nere på de sista dropparna i flaskan och vågar knappt använda den längre, vill försiktigt krama den till slutet. Nu när Helmut Lang lagts ner så går den visserligen fortfarande att hitta, billigt dessutom, men den blir även mer och mer ovanlig. För fridens skull borde jag köpa en ny flaska innan den försvinner helt. Hur som helst var Cuiron verkligen min signaturdoft.

Med tanke på de nästan fyrtiotalet flaskor jag har hemma har stadig rotation på mig ser jag inte direkt att jag återigen kommer förknippas med en enda doft (well, kanske Hermès Eau des Merveilles...) någonsin. Dock har jag spekulerat i att tvinga fram en sådan, genom att en månad endast bära en enda doft. Nu har jag en hel flaska äntligen och ni förstår säkert var det bär hän: Daim Blond är kandidaten. Så sjukt bra är den. Dessutom kan jag se paralleller till den mjuka och krämiga Curion. Jag och mjukt läder är som ler och långhalm I guess.

l'eau de l'artisan

2006-07-05T12:40:00.000+02:00

För att bestämma vilken doft som skulle bli dagens sprayade jag min ena handled med Hermès – Eau des Merveilles och den andra med L'Artisan – L'Eau de L'Artisan. Både är helt superba sommardofter och eftersom vädret är så sommrigt det kan bli kunde man tro att det skulle vara ett självklart val. Helt plötsligt ringde det på dörren och förbi kommer mamma med en present från Officina Profumo-Faramceutica di Santa Maria Novella i Florens. Min flaska Nostalgia! Just nu skiter jag i hur varmt det är ute, jag ska ha min Nostaliga på mig, kosta vad det kosta vill. Faktum är att jag tror den kommer passa perfekt med ångorna från het asfalt och värmestrålande byggnader.

Än en gång skulle jag kunna skriva om den älskvärda tjärighet Nostaliga besitter, men nu hade jag redan innan bestämt mig för att skriva lite flyktigt om L'Artisan Parfumeurs lättviktare L'Eau de L'Artisan. Kom bara helt lätt av mig efter den spontana leveransen, men nu så...

Väldigt länge var ett 1ml-prov det enda jag hade av L'Eau de L'Artisan, som följde med en beställning av deras Voleur de Roses. Omedelbar kärlek, nyklippt gräs hade aldrig gestaltats bättre (Carolina Herreras 212 Men samt Chic for Men har en väldigt bra rendering av den tonen också, men inte alls som här). Ändå dröjde ett inköp, och dröjde. Ända till för någon vecka sedan då V, en fin läsare av A Commenced Gross tillika Basenoteshangaround, skulle sälja sin näst intill oanvända flaska.

Gräsdoften är väl kanske det enda doften har till sin fördel, men å andra sidan är den inte så mycket annat. Som ett uppfräschande alternativ de dagar då en stark doft inte är att tänka på är den helt perfekt! Det finns helt klart sämre saker än återkalla barndomens olika gräsmattor genom att sniffa på sin handled. Effekten är näst intill hallucinatorisk. ”Why do all good things come to an end...” sjunger Nelly Furtado och då långvarighet knappast är något som kännetecknar L'Artisans finns det ett slut även för denna. Snarare förr än senare då den håller i sig några timmar och ebbar sedan ut. Innan den försvinner helt påminner den mig otroligt mycket om parfymhusets bestseller, Mure et Musc. Ibland vill jag drista mig till att kalla dem för långväga släktingar.

Cow Parfymeri

L'Artisan Parfumeur

(Bildkälla: laboutiquedelartisanparfumeur.com)

cdg guerilla-releasen 2

2006-06-20T12:55:00.000+02:00

Har luskat fram lite mer information om de kommande Comme de Garçons-dofterna nu. Tidningen Beauty/Fashion (jag kommer med andrahandsinformation nu, taget från ett forum samt bloggen Now Smell This plus lite egna tillägg) hade med en liten blurb om parfymmakarna bakom vätskorna.

CdG Guerilla 1 är skapad av Marie-Aude Couture, näsan bakom dofter som Pierre Cardin Bleu Marine Pour Elle, Jacomo Jacomo for Her och Paul Smith Extreme for Men. Tillfrågad om hon ville få doften att framstå som naturlig gav hon svaret "It's not real nature. But rather nature the way you would imagine it.". Tidigare har cosmeticnews.com rapporterat att den doften ska vara inspirerad av en slaktares omgivning. Får se om det var vad Couture ska försöka få oss att associera till...

Bakom Guerilla 2 finner vi näsan Nathalie Feisthauer, ansvarig för dofter som Hermès Eau des Merveilles (eftersom denna är en av mina fem favoritdofter är jag oerhört exalterad!), Yohji Yamamoto Pour Femme och Azzaro Eau Belle. Tvåan är tydligen inspirerad av färgen röd. Nåväl, då var det bara en månad kvar.

montale aoud damascus

2006-06-19T13:19:00.000+02:00

Lustigt hur en doft jag själv uppfattar som len, mjuk och ren rent ut av sticker så mycket i näsan på min flickvän att hon rent instinktivt tar sig för näsan och fräser ut den onda luften där i. Alright, helt och hållet silkeslen tycker jag kanske inte att Montales doft Aoud Damascus är, men den får mig att tänka på med tvål nytvättad kropp och jag skulle för allt i världen ta mig för näsan när den kommer i närheten. Lite konstigt är det i alla fall hur man så totalt olika tolkar och mottar en doft som denna.

Montale är för mig ett helt nytt märke, men har väl existerat ett tag. Kikar man runt på forum och tittar i parfymbloggvärlden så skrivs det rätt mycket om dem för tillfället. Av det tiotal jag testat så är det inte många som doftar som något annat. Vissa har nära släktband till andra dofter, men skapar alltid någonting eget som jag uppskattar otroligt mycket.

Aoud Damascus med sin kombination of ros och oud ger mig inte alls den tunga och täta känsla som andra parfymer gör där oud finns med som ingrediens. Yves Saint Laurents M7 är kanske den mest spridda oudparfymen och är för många ett bra exempel på när för mycket av det goda inte är en bra idé (jag älskar den dock). Försöker komma på vad det är i Montalen som E inte alls uppskattar och det enda jag hittar är väl släktskapet med en annan rosdoft jag älskar högt, Agent Provocateur. Den sistnämnda är väl kanske lite mer extrem när det kommer till sin skarpa kryddighet, men även Aoud Damascus har någoting sådant i sin bakgrund. Möjligen är det kombinationen rosor tillsammans med olibanum (frankincense) som får fram känslan av kryddighet. Tänk en rosdoft med Comme des Garçons Kyoto som grund.

(bildkälla: aedes.com)

bvlgari eau parfumée au thé blanc

2006-06-14T13:58:00.000+02:00

Överlag tycker jag bäst om parfymer som med stark röst har en vilja att göra sig hörda, sådana som faktiskt har något att förmedla istället för att stillsamt beblanda sig med den mängd dofter man möter till vardags. Det är kanske inte alltid så jag väljer den högst skrikande doften i min samling i början på dagen, men det är en allmän önskan från mig att fler ska våga ta ut svängarna lite och inte alltid förlita sig på det självklara eller lättillgängliga. Med detta sagt finns där givetvis myriader med lågmälda kreationer jag avgudar, sådana som lyckas fånga mitt intresse utan att ta särskilt stor plats.

Ett grundsyfte med dofter är att skapa stämningar, och om de är riktigt bra, ta mig till en annan plats eller tid. De lägger an toner och slår på strängar som få andra saker kan. Det enda som på riktigt skulle kunna tävla med dofter om att framkalla minnen snabbt är fotografier. Dofterna jag själv gillar bäst är de som skapar en bakgrundskuliss, ett ambient soundtrack som ligger och brummar i bakgrunden men som inte pockar så mycket på uppmärksamheten att man egentligen tänker på att det existerar. Eau Parfumée Au Thé Blanc är en sådan doft. Den har två kusiner också: Au Thé Vert samt den nya för i år Au Thé Rouge. Alla lanseras som unisexdofter och är alla lika lågmälda, men stjärnan i trion är helt klart den som tagit sitt namn från det vita teet.

Doften är värmande som solen och minst lika lysande. Svagt blommig och med samma sorts krämig bakgrundston som Hermès Eau des Merveilles har. Här ska finnas vitt te och jag hittar lite flyktig tedoft, men om det är vitt te eller ej låter jag vara osagt (slängde precis en burk innehållandes vitt te som blivit liggandes undangömd i några år...). Den har en tillbakalutad närvaro, väldigt transparant, ungefär som Comme des Garçons Odeur 53. Stundtals kan den kännas väl diskret men så motbevisas den uppfattningen senare av att man känner doften stiga mot näsan igen. Båda är verkligen huddofter mer än något annat, väldoftande ren hud som om nyss soltorkad efter utomhusbadet.

Första gången jag använde doften ute på örebroklubben Nästa Stora Grej kom det fram två personer till mig nästan direkt och undrade vad det var för gott jag doftade av. Någon av dagarna efteråt, tillbaka i affären (Parfymeri Pia) där inköpet gjordes, fick jag reda på att en kompis till mig nyligen varit där och frågat om Au Thé Blanc. Uppenbarligen en doft som lyckas med att göra starka intryck, hur svag den än tycks vara. Killen fick ingen flaska den gången, min hade varit den sista. Men lika glad för det är jag, vad trist det vore om någon stal min utstrålning.

smn nostalgia

2006-05-24T22:31:00.000+02:00

Basenotes, internetforumet för (huvudsakligen) manliga parfymälskare, har omnämnts här flera gånger. Bland annat i samband med dofter jag starkt förknippar med forumet. Dofter som antingen diskuteras där i all oändlighet eller kanske lite udda kreationer som jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med om det inte vore för Basenotes. Nostalgia är en sådan doft. Näst intill mytomspunnen (kanske inte som Aramis Havana eller Czech & Speak No. 88, men de tar jag en annan gång) och omtalad som få har jag givetvis blivit tokigt nyfiken på hur den faktiskt doftar.

En grundtanke med Nostalgia var att återskapa en del av känslan av en gammal racingbil, en sådan som fanns på tiden då det fortfarande fanns gentlemän och något som kunde kallas för heder, en sådan som kördes med läderhandskar och stora ”goggles” ni vet. Associationerna och fantasin löper amok tillsammans. Men hur många gånger har inte copywriterns texter utlovat ”hot sand effect”, ”himalayas snö” eller något annat abstrakt utan att kunna leverera mer än hjäpligt? Tröttsamt ofta... Hur mycket roligare blir det inte när Santa Maria Novella faktiskt lyckas med konststycket och så pass bra att jag nästan blir skamsen då jag verkligen varit en tvivlare.

Öppningsfasen känns nästan som en gimmick, den fungerar för bra. Motorångorna ligger täta kring kroppen, barndomsminnen om turer till bensinstationen ligger nära tillhands. Hur gott bensin än doftar så vill jag inte lukta så för jämnan, tack och lov falnar den fort. Effekten finns i alla fall kvar efteråt i form av ett förvånat leende på läpparna. Sen blir Nostalgia mjuk och lite tjärdoftande, dock inte grumlig, snarare ”högt” om det finns någon logik i den beskrivningen (vanilj och mint luktar även de högt för mig). Den är ren och fin, som insidan av bilen med galon, läder och putsade mässingdetaljer. Avslutningsvis lägger sig doften lungt och mysigt över huden och luktar banne mig som ingenting annat jag känt. Jag är helt såld och kommer be mina föräldrar köpa med sig en flaska hem från Florens, där apoteket Santa Maria Novella legat sen 1612, senare i sommar.

cdg guerilla-releasen

2006-05-22T13:54:00.000+02:00

20:e juli släpps de två nya Comme des Garçons-dofterna, en väntan som kommer kännas alldeles för lång. Förbeställa kan man redan göra via luckyscent.com.

(KÄLLA: http://www.doverstreetmarket.com/dsmpaper/guerrillaparfum.html)

ofrésia

2006-05-11T13:56:00.000+02:00

Obönhörligt blommig passade denna doft från Diptyque helt perfekt på E:s och min cykeltur ut till Karslund i dag, Örebros gröna oas. Vi hade redan tidigare i veckan bestämt att på torsdag var det dags för en tretimmarstur ut dit. Om man väntade några dagar till så skulle grönskan få slå ut ytterligare och belöningen bli större. Videkissar i all ära, men gröna lummiga träd slår det mesta.

Ofrésia är väl ingen doft jag skulle vilja kalla manlig direkt då prunkande blomster ofast drar associationerna åt motsatta hållet. Ändå känner jag mig bekväm i Diptyques något kryddiga blombukett. Liljekonvalj, anis, mynta känns det som. Läste någonstans att den i princip är en rak rendering av blomman fresia, men det hade jag själv ingen aning om. Grön som den färska doften från en nyavbruten selleristjälk, något fuktig och jordig.

laughing gas

2006-05-09T00:40:00.000+02:00

Läste i en liten annons i Plaza om en produkt från Philosophy. Laughing Gas, en badrumspray för att få bort oönskade dofter som uppstår på sådana ställen. En doft av bakverk och kanel säger Philosophy ska dölja alla pinsamheter och ge en angenäm atmosfär åt badrummet. Nu är inte jag så himla bekant med Philosophy, mer än att jag älskar namnen på deras produkter (Amazing Grace Shimmer Lotion, A Pigmnet of Your Imagination, Hope In a Jar, Hope In a Tube) samt att jag testat deras Pure Grace Body Souffle som jag gillar skarpt (jag blir len och den doftar ljuvligt). Och förpackningarna! Världens finaste rena burkar och flaskor med supertjusig typografi. Jag smälter! Nu finns där en till anledning att hylla dem: Varenda krona deras nätbutik får in av försäljningen av Laughing Gas går till tarmcancerforskning! Det är så sjukt underbart, och underbart roligt. Nu älskar jag Philosophy ännu mer.

shiseido feminité du bois 2

2006-04-26T02:05:00.000+02:00

Glömde bort en rafflande del i historien om min nyvunna flaska. Efter köpet gick vi vidare till Gina Tricot där jag snabbt inhandlade en redan utprovad grå kofta, sprang därifrån vidare för att köpa jeans. Väl inne i nästa provhytt på ett annat köpcentra frågade E var jag gjort av påsen med Feminité du Bois...

Den var inte där! Jag var hundraprocentigt säker på att den lilla påsen lagts ner i en större. Jag minns med definitiv säkerhet att jag hörde klonket från flaskan då jag ställde ner påsen på golvet inne på Gina Tricot. Hade jag lite småpanik i parfymbutiken över att inte få tag på flaskan var det ingenting jämfört med vad jag kände då jag helt plötsligt förlagt den på okänt ställe! Snabbt fånget, lätt förgånget eller hur säger man? Med springande fötter bort mot Gina Tricot tyckte jag mig enbart känna stora moln av Feminité du Bois i luften och för min inre syn låg flaskan krossad mot en gatsten.

Tack och lov fanns den i säkert förvar under disken på Gina Tricot, vilket på något sätt känns som ett under då provhytterna var täta med folk. Ärligt folk finns kanske fortfarande kvar? Jag sparkade mig själv ett antal gånger på smalbenet, för att lära mig till nästa gång. Ja jag säger då det, som mormor skulle ha sagt.

shiseido feminité du bois

2006-04-25T14:00:00.000+02:00

Tur är sällan på min sida, särskilt inte då det gäller shopping (och kanske då i synnerhet parfymshopping). I Örebro, som i princip inte har någoting att erbjuda förutom sådant Kicks och Åhléns normalt plockar in, gömmer sig inte mycket. Men skam den som ger sig. Den som väntar på något gott väntar givetvis alltid för länge, men blir där till rikligt belönad har det nu visat sig!

Lönen har kommit och med den en liten rekogniseringsrunda. Eller, den hade jag faktiskt betat av redan i fredags så jag visste i princip var jag skulle när jag gick från lägenheten med E. Men det jag hade glömt av var att kolla om det kommit några nya dofter till butikerna. I Aftonbladets fredagsbilaga såg jag att Guerlain hade kommit ut med en sommarvariant på herrversionen av L'Instant. Eftersom jag endast luktat på damvarianten begav jag mig iväg till mitt inte särskilt säkra doftkort i staden, Lejonet, för att se om någon av de tre L'Instantdofterna fanns att finna.

Säljbiträdet som fångat mig sprang ut för att kolla lite på lagret men icke, endast damernas Guerlain denna dag. Under tiden kollade jag lite längre bort på dofthyllan till ett ställe där jag inte brytt mig om att kolla tidigare. Längst ut på flanken tronade en flaska Shiseido Feminité du Bois. Guerlain känndes inte särskilt aktuell längre då Shiseidodoften både är ljuvligt god och notoriskt omöjlig att få tag på till bra priser numer. Företaget valt att dra den från marknaden. Tyvärr hade de bara en body milk plus doften i parfymkoncentration hemma men hon kunde tänka sig att ringa centrallagret för att kolla om den eau de parfum jag var intresserad av fanns att beställa. Den gamla damen som äger affären sa att det behövde inte biträdet bry sig om, för hon har själv försökt få tag på den flera gånger tidigare utan resultat. Provflaskan var alltså det enda som fanns att tillgå.

Svetten började bryta fram på min panna och jag började trampa lite på stället. Till slut kom det mycket mycket milt från mig ”ni säljer inte era provflaskor va?”. Som tur är känner damen i fråga till mitt intresse och bad biträdet kolla vad flaskan egentligen skulle kosta. Medan hon synade mig med glasögonen på nästippen frågade hon, ”Du får den för 300 kronor, blir det bra?”. Då en flaska av Feminité du Bois går för allt mellan $100-175 på Ebay just nu skrek jag av glädje inombords.

Doften i sig är en sådan jag hatade till att börja med, men har sakta men säkert vuxit fram och blivit om möjligt den lenaste och varmaste doft jag har hemma. Otroligt välblandad, så pass att jag har stora problem att särskilja ingredienser från varandra. Varm och behaglig. En aningen bivax finner jag tillsammans cederträ. Det senare noterar jag mest då jag fick reda på att det ska finnas där, annars hade jag nog aldrig sett det som en trädoft namnet till trots. Mjölkig skulle jag vilja säga, eller krämig. Jag vette tusan och famlar ännu en gång i mörker vid beskrivandet. Men underbar, ta mig på orden (och jag vet att några av er redan vet om det).

Christopher Sheldrake, som blivit känd som näsan bakom Serge Lutens dofter och som från och med hösten 2005 har ett kontrakt med Chanel (Director of Research & Development for fragrance), skapade doften 1992 och frågan är ju varför Shiseido valde att ta bort den från marknaden. Aldrig har jag sett någon annan doft efterfrågad så pass som denna och särskilt inte en från Shiseido...

geir

2006-04-05T12:48:00.000+02:00

På parfymforumet Basenotes existerar det en liten klick parfymer som alltid får lite mer uppmärksamhet än andra i den uppsjö av märken och dofter som dagligen florerar där. Creed Green Irish Tweed, Ungaro III, Thierry Mugler A*Men, Santa Maria Novella Nostalgia, Czech & Speak No 88, Frederic Malle Musc Ravageur och L'Artisan Parfumeur Voleur de Roses är bra några av dem som alltid dyker upp när doftkonässörens Heliga Graal ska omnämnas. På Basenotes försvaras älsklingsdoften med tänderna och klor, nåde den som säger ett ont ord om ens hjärteskatt. Det är onekligen kul att beta av dessa dofter eftersom i princip samtliga framkallar starka reaktioner hos en och ingen kan sägas vara slätstruken. Norska (!) Geir får väl sägas sälla sig till den lite mer lättburna skaran (fast kanske ändå inte så lätt att använda som säg, Green Irish Tweed), åtminstone om den ska jämföras med monster som No 88.

Tillverkad för att framkalla känslan av blomsluttningar i norska fjällen så får man väl säga att de lyckas ganska bra. Frisk och stark, eller snarare klar, lite som Vicks Vapour Rub kanske. Där finns blommor men jag skulle aldrig kunna säga vad sjutton de är för några. Någonting lite torrt som påminner mycket om mandel och med ett uns av vanilj, kan det vara heliotrop kanske? Friskt, rent och behagligt luktar jag i alla fall och doften håller länge. Det verkar vara en otroligt välgjord blandning för att isolera några doftnoter känns nästan omöjligt. Fast kanske inte så galet välblandad som Gendarmes dofter, vilka jag tänkt försöka skriva något om rätt så snart.

Ärligt talat så känner jag mig lite tagen på sängen av Geir. Jag gillar den verkligen, men den vill helt enkelt inte låta sig fångas för en ordentligt beskrivning. Visserligen har jag inte använt den mer än en vecka nu och högst sporadiskt ska väl sägas.

gubbdofterna

2006-03-28T12:51:00.000+02:00

Det finns inte mycket som är roligare än att gå tillbaka till förut ratade dofter, för att nu upptäcka att de uppskattas. Jag försöker hålla mig öppen mot de dofter jag testar, även om vissa visar sig vara något jag inte skulle uppskatta att traska runt med på bröstet. Om inte annat så för att utbilda min näsa och skapa större referensramar. Dessutom är det väldigt kul att besöka dofter som har rykten om sig som, till exempel, klassiska herrdofter. Nu är det väl dock så att den urtypiska herrdoften sällan hamnar i samklang med vad jag själv gillar. Tills nu kanske, jag vet inte riktigt.

Knize Ten, en läderdoft från Tyskland som kom 1924, letade sig för en tid sedan hem till mig. I min näsa finner jag inte mycket läder, men en väldans massa annat. Jag tyckte instinktivt illa om den första gången jag kände lukten stiga upp från huden, men skam den som ger sig och faktum är det så att de dofter jag finner mest spännande nu skrämde iväg mig de första gångerna. Jag satt hur som helst och lekte med en massa olika dofter på huden och luktade fram och tillbaka på armar och handleder. Doftar man på en första doft, luktar på en andra för att sen gå tillbaka till den första så finner man ofta att karaktären på den har ändrats avsevärt. Just det hände med Knize Ten. Den är rätt stark och jag tror jag satte den i prov mot Comme des Garçons – Tea, en annan som jag klassar som stark. Nu minns jag inte allt som framträdde under näsan, men det var en helt annan doft. Och god. Precisera får jag göra en annan gång.

Guerlains Habit Rouge (1965 )är en annan som jag provade och sen lämnade direkt. Den kändes helt klart förlegad och otrevlig vid det första besöket. Har testat den någon mer gång, men känt exakt samma sak. Men så i går provade jag i alla fall igen efter kanske sex månaders uppehåll och banne mig om jag inte tycker den doftar otroligt gott nu! Bergamot, rosenträ, vanilj plus "agarwood" (vad nu det kan tänkas heta på svenska) i en blandning jag verkligen uppskattar! Flera recensioner jag läst om Habit Rouge finner den alldeles för söt och vaniljkaraktären för stark, men för mig rundar vaniljen bara av sammansättningen och gör den mjuk. Rosnoterna är bara underbara! Har jag bara vant min näsa mot en ny typ av dofter eller är det så att den växande repertoaren dofter jag tagit del av har vidgat mina vyer tillräckligt för att även ”gubbdofterna” ska få vara med i leken i fortsättningen? Någonting har hänt i alla fall.

trussardi skin

2006-03-22T02:42:00.000+01:00

Dave Girard, mannen bakom 3eige.com, och jag började prata via internet av någon anledning. Det visade sig snart att vi hade någonting gemensamt: omslaget till Andreas Tillianders album Elit. Girard hade formgett det och jag som lekman korrade omslaget innan skivan gick till tryckning. Om jag minns rätt, var det från början tänkt att där skulle finnas en halvdold bild på Kevin Shields någonstans på omslaget men bolaget Mille-Plateaux fegade ur och det togs bort i sista sekund. Dave Girard avgudar tydligen My Bloody Valentine samt Slowdive, precis som Andreas (och jag) gör. Det här visar ju bara på hur ytterst sympatisk människan är! Hur som helst...

I vårt samtal kom vi så småningom in på dofter och Girard var väl rätt ljummen vad gäller responsen på det jag orerade om. Han använde inte någon själv direkt, men en han gillade var i alla fall Trussardi Skin. Namnet ringde en klocka, men verkligen inte mycket mer. Kollade direkt upp den och fann en lista på doftnoter som gav mig känslan av att Skin skulle vara otroligt blommigt feminin med viol, äpple, liljekonvalj, ros samt jasmin. Det kändes helt otippat att en man som inte direkt verkar bry sig om dofter skulle uppskatta något dylikt och därmed var min nyfikenhet väckt.

Varför den heter Skin undrar jag fortfarande, letar verkligen efter vad som menas. Vissa säger att det är en myskdoft, men det hittar jag inte alls. Vissa klagar på för mycket cederträ, men det hittar jag inte heller. För mig är den en mycket trevlig och krämig citrusdoft, utan den stickande känsla som många parfymer med citrus besitter. En aningen pepprig, men definitivt ingenting som kommer få dig att nysa! I början kändes den som en otroligt rak doft, utan större variation. Med upprepade användningstillfällen så har de där blommorna ändå visat sig, men de kikar fram så ytterst försiktigt att det nästan knappt blir påtagligt. Ibland när jag känner doften komma upp från min kropp associerar jag den till någonting drickbart, någonting jag känner igen väldigt väl, men lyckas aldrig rama in vad det är. Andra har sagt att den doftar friskt på mig, men jag håller inte med (längre än till att det är en citrusdoft). Krämigheten samt att den har någonting förmultnande över sig tar mig bort från den känslan direkt. Försiktig i sin framtoning är den i alla fall och knappast något som kommer skrämma bort folk på bussen även om jag applicerar den ymnigt.

v.i.p. room signature

2006-02-16T22:55:00.000+01:00

Hade egentligen tänkt skriva ner en sida vid sida-jämförelse av V.I.P Room Signature och Bvlgari Black, eftersom jag till en början fann dem så förvillande lika. Men nu, någon månad nedför vägen, finner jag bara färre och färre likheter. V.I.P. Room innehåller fortfarande samma vaniljinjektion som Black, men utöver det famlar jag verkligen i mörker. Där finns snarlikheter i bådas rökighet samt att båda känns urbana och nutida, men en sådan beskrivning är väl mer än lovligt luddig. Det här som skulle gå så lätt och smärtfritt...

V.I.P Room Signature öppnar med vad jag tycker känns som en doft av mandarin och bergamot. Väldigt snart blandas citrusen med en rökig doft som påminner lite om ett väldigt rökigt te, exempelvis lapsang souchong. En kort stund ger sig en ytterst flyktig doft av läder tillkänna, men försvinner snart tillbaks in i rökigheten. Ibland framstår den tydligt, men många gånger missar jag den helt.

Sen blir det svårare, men vackert är det i alla fall. Ett rosa skimmer lägger sig ovanför rökigheten och en makalös mix av silkeslent och hårt kommer fram. Rökigheten finns kvar, men den känns inte som en tedoft längre. Av någon anledning drog jag en självklar parallell till V.I.P. Room Signature när jag för första gången kände Puma Flowing for Her på min flickvän. Hade jag inte känt doften innan jag fick höra vad det var, hade jag nog rynkat på näsan enbart av snobbighet. Men här finns likheter och jag vet inte vilka de är, mycket frustrerande. Det är något i det där rosaskimrande...

V.I.P. Room Signature (det står visserligen ”famous parfum” på min flaska, men på alla andra ställen jag sett skrivs den som Signature) skapades för att återge en del av upplevelsen från nattklubben med samma namn. Om den gör det har jag ingen aning om, men den känns i alla fall modern och lite småfarlig, i och med den tydliga rökigheten parat med det där andra odefinerbart snälla. Önskar jag kunde gå ner på djupet i jämförelsen med Bvlgari Black, men det känns inte längre lönt. Black var dock det första jag kom att tänka på när jag kände doften för första gången. Dessutom framstod V.I.P. Room som den godast parfym jag känt just då. Nu är väl mitt omdöme något mer sansat, men det är fortfarande en av mina absoluta favoriter.

editions de parfums frédéric malle - vétiver extraordinaire

2006-02-02T13:29:00.000+01:00

Så tydliga associationsbilder som Frédéric Malles vetiverdoft framkallar har jag aldrig fått från en parfym. Jag är barn igen och traskar med gula stövlar runt i regnvåt skog tillsammans med min mamma, i jakt på taggsvamp och kantarell. Fötter passerar genom den våta mattan av gulnande löv och grönt gräs, barnhänder som strycker av smutsen och vätan på mina byxor.

Där finns några bilder till jag får fram, men som kanske inte är fullt lika bundna till ett specifikt tillfälle som den redan beskrivna. Men det är i alla fall doften av soltorkande våt hud, så som den doftar när den fått bada i den lilla skogssjön Hällebosjön, 8km söder på byn Sköllersta i Närke. Den sista associationen är doften av en mörk, torr och väldigt het bastu och dess sittbänkar och väggar av björkträ som värmts upp ett otal gånger.

Det känns både lustigt och lite kusligt när sådana här minnen kliver fram så tydligt och direkt, men det är verkligen precis så här Vétiver Extraordinaire luktar. Jorden, fukten, löven, svampen, huden, solen, björkträet. Allt verkar finnas infångat av näsan Dominique Ropion (en av fyra som gjorde Flowerbomb åt Viktor & Rolf).

dofter i drömmar

2006-01-31T08:48:00.000+01:00

Två gånger på kort tid har parfymdofter kommit till mig i drömmar. Den första minns jag inte riktigt längre, men jag nämnde det i alla fall för min flickvän när jag vaknade. Den andra hade jag i natt. Låg och sov på tredje våningen och vaknade till av någonting som hördes nere på gatan. Jag drog in lukten av sommarnatt och kände en distinkt parfymdoft. Först tänkte jag av någon anledning Chanel N°5, men ändrade mig snabbt till Yves Saint Laurent Opium. Doften låg där väldigt tydligt och kom på mig själv med att i drömmen tänka att det ju är förvånande att trots mitt sovande tillstånd som känner jag dofter så tydligt.

Kan man verkligen förnimma dofter i en dröm? Vissa säger sig drömma i färg, medan andra hävdar att det måste vara en omöjlighet.

lorenzo villoresi musk

2006-01-24T03:02:00.000+01:00

Efter den inledande bekantskapen med doften via ett litet prov på 1ml kom jag fram till några saker som gjorde att jag tvekade inköpet. Även om jag älskar doften, hur skulle den passa in med mina övriga parfymer? Skulle den komma att bli för tung eftersom den var otroligt kraftfull redan i de små precisa doser från provet? Användarvänligheten? Spelar de här sakerna ens någon större roll för mig? Svaret blev väl ett nej till slut, det spelade ingen större roll.

Den sticker definitivt ut från de andra dofterna jag har. Tung och nästan lite ogenomtränglig viberar den över huden, tack och lov inte så kraftfullt som jag befarat. Lorenzo Villoresis Musk är en sammetslen men tokmörk blomdoft, en ros doppad i mysk och sandelträ. Den känns helt sjukt elegant, men verkligen inte utan bett. Stora blå sammetsdraperier och en man i kostym är den eviga associationen i skallen. Av någon anledning är det alltid den läskiga gubben i filmen Pi, han som förföljer protagonisten och sjunger i tunnelbanevagnen, som bär kostymen.

chergui

2006-01-17T12:35:00.000+01:00

Ibland vågar jag knappt ge mig i kast med att skriva om vissa dofter, ungefär som vissa skivor man finner så perfekta att man inte riktigt vet hur de ska angripas vid en beskrivning. Chergui från Serge Lutens är en sådan. Den tredje jag provar från det legendariska och nästan mytomspunna parfymhuset och antagligen min favorit hitintills. Daim Blond ska jag också försöka skriva om lite urförligare längre fram. Det överjävliga är att om jag vill åt en hel flaska (50ml) av dessa dofter får jag punga ut ungefär 900 kronor exklusive frakten. Chergui får mig att vilja begå bankrån.

Några få sekunder efter doften applicerats på huden börjar det hända mirakel. Silkeslen och mörk svävar den över huden. Vågar knappt ge mig i kast med att försöka utreda vad som döljs i den här, men rätt tydlig ambra visar sig snabbt, samt en mandelliknande not som samarbetar fint tillsammans med en ton av någonting mintaktigt. Här verkar finnas någonting blommigt också, som en frostig ros dold bakom den orientaliska öppningen. Funderar på om det efter en stund kryper fram lite läder och mysk till ytan, för när jag gått runt med Chergui ett tag associerar jag utan svårigheter till Dzing! från L'Artisan. En annan doft jag med lätthet associerar till är Gaultier². Faktum är att jag finner den vara en ordentligt nerstrippad version av Chergui, åtminstone om jag kisar lite med ögonen. Vid den direkta jämförelsen av de två framstår Chergui som klart mer komplex, men den distinkta skillnaden verkar vara att Gaultier² har en högljudd vaniljnot samt är högljudd överlag och Chergui går mot en rökig, lite dov och tystlåten karaktär. Men tro nu inte att det går att komma undan med att skaffa Jean-Paul Gaultier-doften och sedan sova tryggt om natten. Det är två väldigt olika dofter, men de tycks ha ett släktband.

Liljekonvaljdoften Un Lys samt myskmonstret Muscs Koublaï Khän står härnäst på min Serge Lutens sniffa på-önskelista.

gnäll

2005-12-21T14:20:00.000+01:00

Efter att ha bestämt mig för att skära ner på parfymhandlandet till förmån för mitt lilla skivbolag Honeyspiderthree börjar abstinensen gällande nya dofter göra sig hörd. Då jag dessutom gått en vecka med en för luktsinnet mer eller mindre förödande förkylning har det hela nästan blivit lite ångestladdat. V.I.P. Room-doften har inte dykt upp, trots att jag la beställningen den femte december.

När jag i dag traskade iväg till Kicks för att inhandla lite schampoo samt rakblad kunde jag dock inte hålla mig. Målet med dagens försiktiga provdoftning vad att beta av en rätt kraftig doft som kunde kanske rensa upp mina bihålor och bana fri väg fram till mina doftorgan: Donna Karans Black Cashmere. Men det var ett nej på Kicks och det var även ett nej på den butik som borde kunna ha doften, Lejonet. Där var de i alla fall duktiga nog att kunna styra mig till något annat som borde kunna falla mig i smaken, vilket blev Christian Dior - Dior Addict samt Yves Saint Laurent - Nu. Blev glad när den sistnämnda togs fram då det är en doft jag länge velat testa samt att den ofta nämns i samma sammanhang som Black Cashmere, samt kraftiga damdofter som även män kan komma undan med. Tyvärr kan jag nog inte skilja melon från kattkiss i nuläget så ett återbesök är nog på sin plats. Det enda jag får fram nu är en gummismak från Nu samt vanilj från Addict.

Men det var ju inte det jag planerat att skriva om, utan det besök till den nyöppnade affären för män som nu öppnats i Örebro. Namnet är ungefär lika bra som tidningen King: Manligt. Mina fötter hade nog aldrig svängt in där om jag inte läst att de höll sig med hudvårdsprodukter samt herrdofter. Ska man nu lyckas finna någonting intressant som har ett fokus på enbart män borde man ju helt klart finna det i en herrbutik. Men det var helt enkelt värre än jag någonsin kunde föreställa mig. Dofterna bestod av Lacoste senaste, Beckhamdoften samt störrde delen av Boss utbud. Och hudvårdsprodukterna var uteslutande Boss så när som på ett märke till. Kan det ha varit så bra som Clinique? Jag minns fasen inte, men det skulle nog nästan kräva ett kors i taket. Alltså FY FÖR HELVETE vad ni lyckas göra mig besviken Manligt. Nu kan jag i och för sig inte komma och säga att det var oväntat. En typisk manlig egenskap verkar visserligen vara strömlinjeformad noll koll. Mitt i prick i så fall.

Tack vare de mustiga damdofterna känns dagen ändå inte helt förgäves. Fram för fler oblyga dofter som tar för sig lite av rummet man vistas i efterlyses, både bland parfymskapare och konsumenter.

läderfamiljen

2005-12-09T15:46:00.000+01:00

Statcounter ger mig snygga hänvisningar till vad folk sökt på och nått A Commenced Gross. Jag klev runt bland de andra sökresultaten och hamnade på Åhléns dofttopp. Där står detta att läsa om doftfamiljen läder, "...är en liten doftgrupp som var vanligare förr. Dessa dofter är tjäriga och rökiga och nästa (sic) omöjliga att få tag på i dag."

Lustigt... På sistone har jag utan problem ramlat in i många dofter med en rätt så framstående lädernot i sig utan att ha behövt leta så värst. En uppräkning tycks vara på sin plats: Helmut Lang - Cuiron, Serge Lutens - Daim Blond, Serge Lutens - Cuir Mauresque, Bvlgari Black, L'Artisan Parfumeur - Dzing!, Robert Piguet - Bandit, Creed - Royal English Leather, Santa Maria Novella - Nostalgia. Vilken drös! Det lär finnas många fler, men de där kom jag på nu. Om sen samtliga är typexempel på 'läderfamiljen' eller ej kan kanske diskuteras, men ont om läderdofter är det knappast. Eller jo, på Åhléns dofttopp är de nog förresten omöjliga att finna...

lästips

2005-12-09T13:20:00.000+01:00

Luca Turin har uppdaterat sin blogg med en intressant artikel som angriper vår syn på syntetiska kemikalier samt dess naturliga diton. Läs här.

bvlgari black

2005-12-08T12:48:00.000+01:00

Herregud så jag slackat efter med uppdateringarna. Folk har frågat om jag slutat skriva eller om jag inte haft något att dofta på, men båda är fel. Snarare är problemet att jag haft för mycket att dofta på och helt enkelt inte koncentrerat mig alls på att skriva då andra saker har cirkulerat i mitt huvud. Härmed utlovas bot och bättring.

I går innan jobbet bestämde jag mig för att skutta iväg till Kicks för lite provdoftning, det finns så sjukt många varuhusdofter jag inte är det minsta bekant med. Nu var det Christian Diors Eau Sauvage (Eau de Savage tycker jag...) samt Thierry Mugler Cologne som stod på listan. Den sistnämnda kommer jag dessutom skaffa, utomordentligt trevlig.

På väg ut därifrån råkade jag passera ännu en hylla och tanken var ju inte direkt att något skulle inhandlas. Men så råkade jag se Bvlgari Black i hyllan. En helt otrolig doft jag endast haft som prov tidigare. Har letat runt efter den i Örebro förr, men helt utan resultat och endast fått svar som "Men du måste förstå att vi inte kan hålla ALLA dofter hemma" då jag frågat om de haft Black efter att ha sett andra Bvlgariflaskor i deras sortiment. Hur som helst. Nej, jag hade inte råd men ja, jag köpte den.

Blandningen av gummi och vanilj är smått otrolig. Tydligen ska där finnas svart te också och visst är den en smula rökig, men te tänker jag faktiskt inte på. Det jävliga med den här historien är att jag redan väntar på en för mig tokdyr doft som är väldigt snarlik denna, V.I.P. Room Signature. Har haft ett prov även på den och bestämt mig för att inhandla den men vänta till efter jul. Kruxet är att den är limiterad till 3,000 numrerade flaskor och när de är slut är den slut. Och så en dag nämner Chandler Burr den i N.Y. Times och för mitt inre ser jag 3,000 amerikaner som beställer flaskan och sen står jag där på ett tomt torg utan doften. Jag panikade helt enkelt och beställde en flaska för en tusing. Lovar att skriva mer om snarlikheten mellan dofterna när den kommer hem till mig.

john galliano

2005-11-20T13:13:00.000+01:00

En vänlig man från Japan delade med sig av sin flaska The Essence of John Galliano rumspray från Diptyque åt mig. Tanken att spruta på sig något ämnat åt ett rum känns väl en smula främmande, men det jag läst om doften innan har fått mig nyfiken. Dessutom är den billigare än Diptyques parfymer...

Här finns ingen direkt utveckling av doften, vilket kanske är förståeligt eftersom den inte är ämnad som parfym, utan den luktar ungefär likadant: Helt underbar rökelsedoft blandat med doften av en brasa i öppna spisen. Precis som Comme des Garçons Zagorsk ska den framkalla doften av rysk kyrka, med den rökelse som bränns där. Misstänker att den träffar väldigt rätt för de minnesbilder jag får fram är från en semester Israel och de kyrkor och synagogor jag besökte där.

Ska väl inte säga att jag är besatt av träiga rökelseparfymer, men det är inte långt ifrån. Det jävliga är att jag sällan hittar tillfällen då jag vill använda dem, de får liksom ingen plats i mitt vardagliga parfymliv. Tror dock att John Galliano kommer komma att få lite cirkulation på kroppen ändå, annat än enbart hemma. Den håller sig rätt snäll och sticker inte i näsan som vissa med rökelse kan göra. Ligger nära kroppen som får en jävligt gosig huddoft. I wanna snuggle!

rosa butiken

2005-11-07T12:09:00.000+01:00

Vissa vänner är så omtänksamma. Den här kom med ett mms från Paris i förrgår. Jennifer och Cindy, ni är de finaste!
----------
Förresten så kom Devine-proverna i dag. De flesta var sinnesjukt goda. Det var egentligen bara en av fem jag inte svalde riktigt. L'Homme Sage är dock den med guldstjärna. Djupt kryddig och träig. Den knuffar hur lätt som helst in sig på trätoppen mitt bland Gucci Pour Homme, Lorenzo Villoresi - Piper Nigrum och Comme des Garçons - 2 Man. Det här får räcka så länge, köttfärsen bränner vid på spisen (helvete! den gjorde det också! jahapp, det var dagens matlåda)...

tops

2005-11-05T05:32:00.000+01:00

Jag får öronorgasmer, och inte av musik utan av beröring. Kom på i duschen i dag när jag stod och tänkte på mitt kommande öronfondlande att jag hade haft en dröm i natt.

Det var några arbetskamrater på jobbet som sagt till mig att jag måste låta bli att peta öronen med tops, av den anledningen att man får cancer om man gör det. Jag blev givetvis otroligt skärrad och kände som med rökning att skitsamma, det händer inte mig. I duschen förstod jag dock hur befängt det där var och andades ut.

Är det något halvt om halvt förbjudet med att peta sig långt in i hörselgången med en tops? Minns att mamma strängeligen förbjöd mig göra det. Men var det av samma anledning som hon sa till mig att sluta springa runt och dra i min snopp när jag var ett litet kid eller då jag något äldre tittade i kors och fick hotet om att de skulle fastna så (snoppen också)? Hon försökte frånta mig njutning! Jag är helt övertygad.

Så nu är det med risk för smutsig självbefläckelse som jag pillar in topsen så långt in det bara går. Nuddar trumhinnan och kliar runt om i hörselgången. Det genererar verkligen små miniorgasmer som jag helt enkelt inte kan leva utan. Det är nästan min bästa grej.

Minns faktiskt att jag spann som en liten katt när jag fick sådan öronbehandling som liten också. So fucking lovely!
----------
Världens bästa snabbrecension av en parfym jag någonsin hört kom från Jea: Martin, lukta på den här stinkern! Sjökrabbekiss!

Vi har haft parfymprovardag i dag. Har hittat sjutusen nya goda måsteköp: VIP Room Signature, CdG Sticky Cake, L'Artisan Navegar och Miller et Bertaux - Green, Green, Green and Green.

Doften som var sjökrabbekiss var Calypso - Marine. Jea gillar inte musk och det är vad som framkallar pisskänslan. Just den noten verkar väldigt svår att få helt rätt.

lim. ed.

2005-10-30T11:09:00.000+01:00

Comme des Garçons är kända för att varje år släppa någon av sina dofter i limited edition-versioner. Deras Eau de Parfum (originalet) samt 2 och 2 Man har genomgått detta åtminstone. I år dyker originalet upp i en version som endast finns i en numrerad utgåva om 2500 exemplar. Over the Moon. Jag vill ha.

"For those of you who speak French, you already know that Comme des Garcons means 'Comb the Boys'" - seth.blogs.friendster.com

king

2005-10-25T12:42:00.000+02:00

Läste doftspecialen i senaste numret av King utan större förhoppningar att finna något annat än listor från tillverkarna med de olika noter dofterna ska innehålla. Mycket riktigt var det enda som gavs. Varför ska det vara så svårt att faktiskt skriva journalistiskt om en doft? King är kanhända inte vara det bästa exemplet, men nu hade de ju i alla fall chansen.

Ärligt talat undrar jag om de ens luktat på någon av dofterna. Armanis nya City Glam sades vara fräsch. Seriöst, den doften skulle passa rätt bra på doftklossarna i pissoaren. Fräsch är nog en av de sista associationsorden jag skulle ta till. Om Mexx Ice Touch stod det cool. Högst originellt. Vore det inte lite intressantare för alla om de åtminstone försökte sträcka sig bortom de copywritingskills parfymföretagen sätter i deras händer?

Medan jag fräser kan jag lika gärna fortsätta lite till. Nöjesguiden lät ett antal människor lista höstens trender nyligen och då fanns dofter med där. Mattias Lind, designer hos Julian Red, tyckte att Comme des Garçons Asphalt var höstens doft. Hur var det nu, Tar eller Garage? Jag ska kanske inte skälla för att det råkade bli fel när grundtanken var så god.

Dagens doft blir Etros Helitrope. Om några dagar hoppas jag kunna rapportera om det lilla franska märket Parfume Divine. Kan knappt bärga mig efter det jag hitills fått höra om dem.

te

2005-10-21T12:19:00.000+02:00

Stressen växer sig större över att aldrig ha nog med koll varje gång jag ser någon skiva bli slutsåld, eller som nu, parfymer som går i graven. Comme des Garçons lägger ner sin första serie Leaves.

Jag försöker bygga upp små riktlinjer och doftprojekt för att inte irra runt helt utan mål vad gäller botaniserandet av parfymer och strävan mot att bli en fullfjädrade perfumista. Kommande projekt har varit att nosa upp en mängd dofter som alla bygger kring någon form av tenot. Tea, som återfinns i just Leavesserien, ska vara en rendering av det underbart rökiga teet Lapsang Souchong. I och med att jag hitills svalt allt Comme des Garçons erbjudit tvivlar jag på att Tea blir en besvikelse. Med bara dagar kvar till löning kollar jag dagligen in Luckyscent för att se om de fortfarande har kvar sina flaskor. Panik panik!

Utbudet har ännu inte genomgått en ordentlig undersökning vad gäller dessa tedofter, men kvar på listan finns Tea for Two av L'Artisan, Bvlgari Red Tea (som inte kommit ut än), Annick Goutals Eau du Fier. Hitintills testade är Comme des Garçons - Nomad Tea och Bvlgari Black. Det lär ju finnas fler och finns det någon som läser detta får ni gärna tipsa.

eau des merveilles

2005-10-19T12:49:00.000+02:00

Efter alldeles för lite nattsömn vaknade jag med oro i kroppen från en dröm. Visserligen var det min födelsedag i förrgår, men det var inte förväntan som väckte mig. Inte heller lyssnade jag efter människor som med paketprassel och tassande fötter snart skulle sjunga grattis. Antagligen var det väl drömmen, men jag mindes inget av vad den handlade om. Förutom en sak som låg kvar och malde i skallen en stund efteråt: Varför har inte Hermès några dofter för när de har så fina klädkollektioner?

Det tog en liten stund tills jag kommit till sans igen och allt slutade vara så uppochnervänt som det bara kan vara slutsekunderna innan vakenheten sätter igång. Det är klart Hermès har dofter låg jag och tänkte. Men varför var jag inte mer bekant med dem än så? Morgonen gick, jag somnade säkert om, minns inte så noga.

Hur som helst provade jag en parfym senare på förmiddagen, ett prov jag fick av den vänliga kvinnan i USA som jag nämnde tidigare. På flaskan stod bara titeln på doften, Eau des Merveilles. Betagen är ordet som beskriver vad som hände mig. Så vansinnigt god att jag tappar orden då jag ska försöka beskriva den ordentligt. Unflyende är nog det bästa jag kommer på. Jag sökte direkt på namnet och vad fann jag? Hermès så klart...

Starten är lite apelsin- och citrusaktig, men verkligen ingenting som dominerar. Den har två delar, men jag lyckas inte identifiera någon av dem. Den ena är ljus och lätt och är den som flirtar mest med min näsa. Den andra är något dov och krämig. Påminner lite om hur ett rapsfält doftar på sommaren, något unket och lite smörigt. Den delen drar mig tillbaka till doften om och om igen. Mörk och i rörelse.

samsung

2005-10-06T14:16:00.000+02:00

Saxat från parfymbloggen Now Smell This som saxat från Time Magazine:

Samsung Electronics has developed a signature corporate fragrance called Intimate Blue, a "fresh, fruity aroma" designed to "evoke Samsung's cobalt blue logo". It is not for sale, but you can smell it in the Samsung Experience store in NYC.

Tänker man på färsk och fruktig då man tänker på Samsung? Snarare grått, datakomponenter och instrumenpanel för egen del...

gaultier²

2005-10-06T00:45:00.000+02:00

Första intrycket: Rosa tuggummi och väldigt lik Jean-Paul Gaultiers damdoft Classique, men en smula nedtonad och inte lika blommig. Mint slår emot i början och finns kvar rätt länge. Efter en stund dyker det upp en något pepprig eller möjligen träig ton som håller sig i bakgrunden. Tuggummidoften som är snarlik ett tuggummi som fanns att köpa på tub förr (finns kanske fortfarande, men jag har bara smakat då min bästa barndomskompis Martin hade med sig åt mig från sin semester på franska rivieran någon gång på 80-talet. Fan vad avundsjuk jag var på de där utomlandssemestrarna förresten), får mig även att tänka på något luktsudd jag hade på mellanstadiet. Faktum är att hela doften i sig är lite smutsig och grumlig och påminner möjligen mer om pennfodralet luktsuddet låg i än själva suddet i sig.

Hemma från jobbet, nyduschad och med nypåsprutad doft på kroppen märktes en svag, god doft av nagellack precis i början. Det som kändes lite smutsigt och träigt påminner lite mer om mandelmassa än skitigt pennfodral. Den gillas i alla fall och i morgon ska den lilla matkassa som finns kvar halveras. Har ett prov kvar som antagligen blir oanvänt då jag köper doften i morgon. Är någon nyfiken är det bara att höra av sig så skickar jag (martin at twisterella.com).

----------

Det var en dyr liten sate! 20 ml kostade 365 kronor. Visserligen är det en EdP... Kommer man se en ökning i mängden EdP:er med en inriktning på män snart kanske? Det vore fan på tiden hur som helst. Nog för att överdosering kommer förekomma, men övning ger väl färdighet. Men varför skulle män inte vilja ha en doft som håller läng(r)e i jämförelse med flytkigt rakvatten?

prover

2005-10-03T14:20:00.000+02:00

Vissa människor växer det garanterat änglavingar på och numer tror jag på en inneboende godhet hos folk. I dag kom nämligen ett paket från USA som egentligen skulle innehålla ett 10 ml prov på Agent Provocateur EdP, men visade sig innehålla 25 ytterligare småflaskor från diverse parfymhus. Nu har jag ett stort fång dofter att vandra genom som jag antagligen annars inte skulle ha kommit i kontakt med så fort, helt underbart. Några utvalda namnkunniga jag är sjukt nyfiken på är Guerlain Habit Rouge, Creed Angelique Encens, Etro Magot, Shiseido Feminite du Bois, L'Artisan Parfumeur Bois Farine och MPG Ambre Precieux.

Besviken på att Kicks i Örebro ännu inte fått in Galutier² köptes istället Gucci Pour Homme. En måstedoft jag är glad av att äntligen ha i min ägo. Matkassan har blivit oroväckande skral så här tidigt på månaden. Gucci PH är till en början skrämmande maskulin men övergår rätt snabbt till sin underbart kryddiga trä- och blyertsdoft som sedan håller sig så, något sötade av vanilj. Det här måste vara en av de bästa herrdofterna från ett designerhus.

calamus & dzing!

2005-09-28T01:00:00.000+02:00

I två dagar har jag gått runt med upprepade infall att våldshångla min egen kropp. Efter att äntligen ha fått min antagligen mest beresta parfym (först skickades den från Luckyscent i USA till en snäll Jason i Brooklyn som i sin tur tog med den till Paris och därifrån, med hjälp av snäll Cindy, postades paketet med mig som mottagare.): Comme des Garçons – Series 1 Leaves: Calamus har dagarna tett sig lite ljusare.

Kanhända har jag doftat på gröna parfymer tidigare, men aldrig har de ens varit i närheten av att så fullkomligt skapa en illusion av nyavbruten stjälk (ta valfri vacker växt) och solbelyst fuktigt lövverk som Calamus. De första tonerna som slår emot näsan är en smula skarpa och väldigt friska, men de lugnar snart ner sig och övergår i en mjölkig sötma som får mig att tappa hakan. Skitsamma om det är ruttna löv skosulorna nuddar utomhus, jag kommer trotsa årstiden ett litet tag till.

Den andra doften som fått mig att vilja knulla mig själv är från L'Artisan Parfumeur och heter Dzing!. Efter att ha läst otroligt mycket olika reaktioner och åsikter från folk som känt doften har jag näst intill byggt upp en myt kring den. L'Artisans mål var att skapa en doft som för tankarna till sin barndoms cirkusbesök. Folk har snackat om allt från våt papp till sågspån i manegen och tigerpäls. Förutsättningarna för en objektiv bedömning kunde helt klart vara bättre.

Först ut är ett virrvarr av intryck, svåra att sortera, doftminnen virvlar förbi. Men mest framträdande blir en otrolig läderdoft och på den en karamellig sötma. Ärligt talat är intrycken alldeles för osorterade för att skriva något mer ingående, men jag känner mig helt slagen och hänförd. Känslan av att gå runt och verkligen dofta som en hel väskbutik är enorm!

På väg till jobbet i dag trodde en av medpassagerarna att det var vår SAAB som luktade gott av nytt billäder, men icke! Väl på jobbet kom hon på att det antagligen var från mig doften kom.

gott godis

2005-09-23T19:15:00.000+02:00

Dior Homme, vilken godbit! Snabbt efter den landat på huden blir den lite pudrig i doften, på ett gott sätt. Det luktar sött av varm vaniljglass och sockervadd. Att "homme" till och med står i namnet får det nästan att kännas som en gliring mot de som tycker sig veta hur en mansdoft ska lukta, för denna skulle hur lätt som helst kunna bäras lika självklart av ett annat kön och har en total avsaknad av klyschigt herrdoftskaraktärer. För tillfället tänker jag försöka använda den här så mycket som möjligt, innan den blir lika välanvänd som Le Male, och i viss mån A*Men. Tror åtminstone att den kommer tilltala ungefär samma personer.

På tal om Le Male så lanserar Jean-Paul Gaultier den nya doften Gaultier² den tredje oktober. Tanken är att den ska vara linjär och inte förändra sig med tiden. Av beskrivningar att döma så verkar folk anse den ligga väldigt nära Gaultiers Classique om man låter den sistnämnda ligga ett tag på huden. Vissa skeptiker har sagt att den doften mest getts en ny skepnad för att män ska slippa köpa den rosa bysten. Hur som helst så hade jag fått häng på den via Ebay, men auktionen försvann helt plötsligt. Jag skrev säljaren och frågade ängsligt vad som hänt och svaret löd: Hi Martin, unfortunately this is no longer available as it was broken by my dog. Sorry about that.

helmut lang - cuiron

2005-09-20T14:17:00.000+02:00

Precis då temperaturen ute börjar sjunka ner till höstens nivåer och det därmed ges perfekta tillfällen att bära Helmut Langs Cuiron, får jag höra att de blivit uppköpta av Procter & Gamble och att de i sin tur tagit doften ur produktion. Det är verkligen beklämmande, men även om den doftar helt gudomligt ljuvligt så är det inte pengar och storsäljare man känner.

Stressen har satt in, måste köpa upp ett lager innan den försvinner helt från butikshyllorna. Det här grämer mig så! Cuiron har i princip ohotad varit min favoritdoft sen dess lansering 2002. Min signaturdoft om man så vill... Kärlek uppstod redan då jag satte näsan mot flaskan i butiken, innan den ens träffat huden.

När jag tänker efter kan denna doft vara den som verkligen cementerade mitt parfymintresse. Dagen jag provade den satt min näsa klistrad mot hanleden, var helt enkelt tvungen att känna den osannolikt goda doften om och om igen. Visst hade där funnits goda parfymer innan, men aldrig hade de utlöst ett sådant beteende.

Dess doftnot av sandelträ har för mig alltid varit den mest framträdande, men när jag pratat med andra som älskar doften vissa inte ens lagt märke till den. Tanken från Hemlut Lang var att skapa en doft full av läder, manligt läder, bara läder. Det å andra sidan var ingenting jag ens tänkte på förrän jag sökte information om parfymen på nätet. Och det som dessutom gjorde att jag föll för den direkt var att den stod ut som typiskt omanlig mot de andra alfahannedofterna i butiken, silkeslen och mjuk och den underbara doften av sandelträ. Omanligheten var något jag blandade ihop med dess ovanliga framträdande misstänker jag.

Det här blev lite för snabbt skrivet, men nu har jag bara 20 minuter innan skjutsen till jobbet går. Försök få tag i doften, kanske finns den kvar i någon butik eller säljs ut hutlöst billigt, det är lätt värt det. Dagens doft är dock inte Cuiron som man skulle kunna tro, för den hade jag i går, utan det blir Etro – Heliotrope: Svingod den med, en mjuk och tydlig mix av mandel och vanilj.

cdg 2 igen

2005-08-30T10:12:00.000+02:00

Som en nykter motvikt till det förra yrvädret till uppdatering, kommer ett urdrag från en artikel som publicerades i The New York Times 28:e augusti. Chandler Burr som skrivit artikeln har bland annat skrivit den roliga, bra samt ibland helt ointressanta boken The Emperor of Scent:

Then there's Rei Kawakubo, the queen of strange. Kawakubo's fragrances do that same can't-define-it thing. Her 2 is the dictionary definition of strange. I hated it at first, and now I love it. A couple of weeks ago, I was hanging out with a pleasant 20-something at Club Macanudo. He stuck out his arm. I leaned over obligingly and said, ''2.'' He was floored. ''Superimpressed, dude!'' -- but he shouldn't have been, given 2's perfect embodiment of the quality of strangeness. 2 is a shape-shifter, a snake of smoke in dark air. It is strangeness that makes your eyes narrow, strangeness that pulls you into deep waters. It is brilliance in a bottle. But some people don't seem to get that. Which, to me, is very strange.

Hela artikeln kan läsas här (den är verkligen skitbra, nämner många spännande namn samt tangerar nästan allt det jag själv finner roligt med parfymer).

borde inte

2005-08-28T02:23:00.000+02:00

Ska inte skriva inlägg när jag är full och vemodig. Ska bara inte. Men kyskhet är inte min starka sida så here goes, swift and painless: Comme des Garçons - 2, kom och sparka in nyllet på mig! Jag har försökt låtsas om att jag inte alls tycker om dig, men det gör jag! Med all din strålande feminitet som krossar knäskålar på tvivlare! Du behöver inte övertyga mig längre. Slappna av, så slappnar jag av, jag vet hur det fungerar. Vitaminsforyou, Aarktica och Leandro Fresco sa det till mig. 2, du luktar nersexad obäddad säng och elegans i min näsa. Smutsigt, men fint. Fyllesvammel av.

avundsjuka 1.0

2005-08-18T12:07:00.000+02:00

Jaha, fick precis ett samtal från min vän Peter. Misstänker att han i princip tog upp telefonen och ringde samtidigt som butiksdörren till C/O Stockholm slog igen och hamnat ute på Götgatan igen. Herr Peter hade tydligen precis varit och doftat sig genom hela deras sortiment med Comme des Garçons-parfymer! Och här sitter jag oduschad försenad till en tvättid på Fabriksgatan i Örebro...

Av personalen fick han veta att Odeur 53 och 71 är på utgång. Skynda köp säger jag. Av de dofter Peter testade föll han hårdast för några i nya Syntheticserien: Soda samt Garage har jag för mig han sa. Och så gillade han Calamus från Leavesserien. För min del ligger den beställd och väntar på mig i en lägenhet i Brooklyn. Sen nämnde han en för mig helt ny doft som nu måste undersökas, Scent Intense från Costume National.

När jag tjöt ut min sotisvånda skrattade Peter lite hånfullt. Avundsjukan är enorm.

Peters blogg Autumn '66
----------
Läste precis ett inlägg på Basenotes forum angående den kommande parfymen från Jean-Paul Gaultier, Gaultier2. Nu är det så att jag visserligen inte ser på Le Male med blida ögon, men personen i fråga hade fått provdofta redan nu (kommer i oktober) och den påminde tydligen en hel del om tjejversionen plus att där fanns mycket tuggummidoft över den. Hur mycket jag än hatar Le Male så kan jag inte hjälpa att vara nyfiken när tuggummi nämns. Men man kan väl ge sig fan på att den blir lika äckelpopulär som Le Male.

Gaultier2

å din bov!

2005-08-17T13:20:00.000+02:00

Och ungefär när ska jag lära mig? 300 kronor är ganska exakt vad jag har kvar denna månad och ändå sitter jag och beställer en parfym från USA i skrivande stund. Hur illa är det egentligen, eller bara roligt? Än värre är väl kanske att jag sällan luktat på parfymerna jag beställer. Grisen i säcken varje gång. Har ju egentligen ingen aning om hur den jag införskaffar nu är, förutom att den ska vara sjukt speciell. Och jag väljer damvariaten (Eau de Perfum dessutom, istället för Eau de Toilette som också finns i damtappning) framför herrditon. Jag vill ha läder och blommor!

Namnet: Bandit från Robert Piguet
----------
Jag har länge funderat på vad det är för parfym som Audrey Horne använder och i dag slog det mig! Det måste ju vara Banditparfymen helt klart! I alla fall att döma av de beskrivningar jag läst av doften. Den verkar i alla fall kunna matcha hennes karaktär ypperligt. Men antagligen är det väl en classy Chanel eller möjligen en tokigt komplex rosdoft.

Agent Cooper berömmer hennes parfymval en gång när han äter frukost på The Great Northern men tyvärr kommer det aldrig något svar från Audrey. Sen börjar hon ju arbeta vid parfymavdelningen på sin fars varuhus och chansen att hon då byter doft känns överhängande. Jag kan bara surt konstatera att det kommer jag aldrig få veta. Ett mysterium lika stort som något annat i Twin Peaks. Å vad jag vill lukta på hennes hals!

semester i sarek

2005-08-16T13:39:00.000+02:00

Hyfsat nyhemkommen från en sju dagars vandring i Sarek (tokigt långt bort!) där längtan efter andra dofter än lortig ren, lortig vandrare samt den egna tandkrämen vuxit otroligt stark, och nu dessutom näst intill ruinerat mig. Fick precis ett brev från Handelsbanken med de utlandstransaktioner som förekommit. Upptäckte att på en halv månad har det beställts dofter (visserligen en del prover och småflaskor) för 2025 kronor. Och då återstår utlägg för två dofter till. Dags att lägga band på sig själv.

Tyvärr skrämmer det mig inte nog mycket, men mer om det allra sist.

Väl uppe i Sarek så möts vandraren snart av den väldigt behagliga och karakäristiska fjälldoften. Den kommer mot en långt innan man är på kalfjället faktiskt. Själv har jag inte inte vandrat på 8-10 år, men doften känns igen direkt. Jag gick i alla fall och nosade på saker och försökte komma fram till vad det var. Rätt så snabbt kom jag fram till att den till stor del bestod av kråkris! Helt underbart. På sina ställen har det redan börjat knastra torrt och fått lite höstton i färgen. Bara tanken på det får mig att längta tillbaka, skoskav och trötta knän till trots.

En av dagarna skulle vi upp på lite högre höjder än de 700-800 m.ö.h. som dalgångarna vanligtvis ligger på. Målet med stigningen var Svenonius glaciär och det krävde att vi tog oss upp genom ett brant pass där slutmålet låg på 1,300 m.ö.h. Väl uppe öppnades en stenig platå med kall luft. Eftersom jag hunnit bli rätt grinig trött och stod där utan ork morrade jag mest något om Mordor. Efter jag lungnat mig och vi började vandra igen lade jag märke till någonting lustigt. Visserligen hade temperaturen sjunkit några grader och det låg snömassor här och där, men jag tror inte det framkallade denna känsla så tydligt. Luften fick det att kändes som om jag var i Trysil och åkte skidor. Men det var jag ju inte. Det som slog emot mig tydligast var doften av vinter!

Jag började titta mig omkring och lade märke till att där knappt fanns någon växtlighet. Yttepytte lav på stenarna möjligen. Och där fanns bara sten. Ingen jord, ingen mossa. På bara några minuter hade all växtlighet försvunnit och med den nästan alla dofter. Vintern luktar ingenting, kom jag fram till, och därför luktade det vinter där i Mordorlandet. Det var faktiskt en underbar upplevelse, även om det kan te sig torftigt här.

----------

Tillbaka till det jag inledde med. Trots ihärdigt inhandlade av nya dofter med högra priser så avskräcker det mig inte för att springa iväg och prova nya. I förrgår hade jag sett en affär som skyltade med Thierry Muglers Angel i fönstret. Butiken har jag aldrig lagt märke till tidigare och visste därför ingenting om deras utbud. I dag sprang jag in där då jag ändå hade vägarna förbi. Till min lycka fann jag den roligste parfymerian hitills i Örebro! Inte illa utdelning. Fann fyra fem dofter jag längre varit nyfiken på och nu finns de där för mig att prova, utan att jag ska behöva beställa prover via nätet. En rätt så spridd Guerlain (Vetiver. Tyvärr är det väl den nya blandningen. Av vad jag hört ska den gamla vara vida överlägsen) samt någon mer jag nu i minnet tappat bort.

A*Men (1996) och B*Men (2004) från Mugler var i alla fall målen med besöken. Min vän Henrik har prisat den förstnämnda och i och med att jag tidigare blivit glad av parfymtips från honom misstänkte jag att det skulle vara väl värt en provsniff. Efter jag fått båda provsprutade på händerna sniffade jag först på min vänster hand där A*Men satt och kunde inte hejda ett skratt som bara kom spontant. Herregud en så skruvad och söt doft och jävlar anamma så tilltalande. Luktade lite fort på B*Men vilket nästan fick mig att rynka på näsan. Jag stod där och flinade och insöp chokladtonerna från A*Men. Lyckades få tag på ett prov.

Nu har det gått lite längre tid och A*Men fullkomligen detroniserar B*Men. Den senare är väl trevlig, men inte alls så tokig i sammansättningen som A*Men. Dessutom påminner B*Men om någon växt vars doft jag vet jag hatade som liten. Kommer bara inte på vad sjutton det är för något ogräs. Något hundkäxliknande får jag för mig eller kanske hundloka. Måste ta reda på det. Hur som helst, den här chokladminten har fått mig på fall! Tack så mycket Henrik!

norbergfestival v6.05

2005-07-31T16:22:00.000+02:00

Sitter nyduschad och nyrakad efter min hemkomst från årets version av Norbergfestivalen. Orkar inte gå in på festivalandet för mycket, men det var nog rätt så typiskt: Lyckas se tre band på tre dagar varav första dagen är en stor minneslucka från klockan fem på eftermiddagen, inget band andra dagen och två den sista.

Festivaldoften är nästan klassisk. Den kommer då man första morgonen tar sig ur tältet och vältrar sig ut på den fortfarande nattfuktiga partyplatsen. Man känner utspilld öl stiga upp ur gräset tillsammans med den ökande markhettan. Ligga ner är inte att rekommendera då odörerna blir allt för kraftiga. Kroppslukter blir inte en ingrediens förrän man vaknar tredje dagen, men den lyckas ofta hålla sig i bakgrunden och tror att man faktiskt luktar rätt så fräscht. Att tvätta sig för noggrant (våtservett är ok, och tshirtbyte, och tandborstning) är uteslutet. Näsan anpassar sig förvånansvärt bra till festivalstanken och så länge man inte skapar en för ren egenlukt håller man sig näst intill immun. Det är först när man tar sig från tältet och festivalområdet och in i tidigare ej kontaminerade diton (som nya bilar) då man känner hur jävla ruttet ens byxor faktiskt doftar.

Det här året hade jag lovat ett ex att ta med mig några Comme des Garçons-parfymer åt henne att lukta på. Finns inte så mycket mer att säga om det, förutom att hela mitt camp sprang runt och doftade ljuvligt av Odeur 71 från 2000, fortsättningsdoften på Odeur 53, som sägs bygga på dofter som tonern från en kopiator, het metall, bläck, björk, hyacint med mera.
-----
Undersökningen från förra inlägget visade sig vara ett kraftigt misstag. Jag kände mig bara billigt äcklig efter det genomförda provet.

salig blandning

2005-07-26T13:51:00.000+02:00

Dagens doft kommer vara Comme des Garçons - parfums*PARFUMS Series 3 Incense: Kyoto lanserad 2002, tillsammans med Hugo Boss - Boss Woman. Den sista är inte särskilt spännande alls, men i går lyckades jag blanda dessa två på ett mycket tilltalande sätt. I dag ska jag undersöka om det endast var ett misstag eller möjligen inbillning.

Kyoto är vid ett första möte en otroligt manlig doft, och därmed inte riktigt min grej. Men skenet bedrog och efter upprepat användande har den snabbt blivit något av en favorit. Jag kommer återkomma till den garanterat. Nu återstår det att se om det går att ta udden av manligheten...

odeur 53

2005-07-26T12:31:00.000+02:00

Känner att det är lika bra jag betar av parfymen Odeur 53 från Comme des Garçons direkt. Modehuset kommer dessutom dyka upp här en hel del framöver då de på kort tid har lyckats bli fokus för min besatthet i mitt nyvunna intresse. Ska man gå in för någonting ska man även göra det ordentligt. Inga jävla halvmesyrer. Jag lovar dyrt och heligt att beta av dem alla.

Hur som helst, Odeur 53, en för mig mytomspunnen doft. Första mötet var i någon glossig manstidning 1998 då doften skulle lanseras. Jag fick aldrig tillfälle att bekanta mig med den, men inte heller glömdes den bort. Odeur 53 förblev en hägring på horisonten. Det enda jag mindes av texten i tidningen var att där skulle finnas en doft av bildäck i blandningen, och sen mindes jag den översnyggt rena flaskdesignen.

I våras kom en förändring. Bestämde mig för att uppgradera min egen doft och kom att tänka på Odeur 53 igen. Började kolla runt för att se vad det fanns för inköpställen i min närhet. Resultatet var entydigt. Det fanns inga. Någon enstaka parfymeria i Stockholm saluförde det japanska märket, men att bege sig ut på långresa endast för en parfyms skull kändes lite i överkant. Jag chansköpte den från USA istället, priset blev ungefär det samma som i butiken i Stockholm, utan kostnaden för tur- och returresan.

Jag var ju nästan tvungen att älska doften med en gång, och tack och lov gjorde jag även det. Vet inte riktigt hur ärlig jag var mot mig själv i prisandet dock, men den charmade mig verkligen rejält. Och den var annorlunda. Och reaktionerna har varit många. För det mesta har jag presenterat några av dofterna den ska vara konstruerad av innan försökspersonen fått lukta, vilket alltför många gånger har lett till besvikna reaktioner i form av "den luktar ju parfym", "det luktar fisk". Särskilt den sistnämnda har ploppat upp mer än en gång. Då gäller det ju bara att dämpa sin stigande irritation och intala sig vilken tur det är att man själv i alla fall sett ljuset. Kättare...

Fiskkommentaren tror jag kommer sig av friskheten och tonen av ozon i blandningen. Klara friska dofter, vilket ungefär är likställt med dofter jag uppskattar, får ofta sådana kommentarer av elaksinnade, så det har blivit min snabbt dragna slutsats. I början föredrog jag Odeur 53 nyapplicerad, då de metalliska dofterna var som mest framträdande. Ibland slår doften av nytvättat genom vilket verkligen är sjukt ljuvligt, men tack och lov blir det aldrig blommigare än så. Det känns lite sorgligt att parfymens storhetstid varar så kort stund bara, någon timme på sin höjd. Sen övergår den helt och hållet till god och söt huddoft. Jea sa att den doften påminner henne om något från hennes barndom. Vad visste hon inte, men det var i alla fall ytterst behagligt.

Finaste kommentaren jag fått när jag burit den kom från min vän Cindy. "Det luktar du Martin, inte parfym. Det luktar som din goda hud!". Storheten i doften måste sägas ligga i dess försiktighet och tendens att hålla sig i bakgrunden. Den pockar inte på uppmärksamheten eller dödar allt i sin väg, utan skimmrar då och då till med en ny nyans man inte lagt märke till tidigare. Det finns ju ändå 53 att upptäcka...

lapsang souchong

2005-07-25T12:26:00.000+02:00

Efter min näst intill dagliga runda till ICA med mål att fylla på mina förråd av tomater, lingonlimpa samt makrill i tomatsås hamnade jag i dag även i min favorit av de (två) tebutiker Örebro har att erbjuda. Servicen är helt outstanding och paret som jobbar där har den mest förtjusande brytning man kan tänka sig. Svartmuskigt vackra, hur udda det än må låta. Humöret jag lämnar butiken med är alltid strålande, utan undantag.

I dag var visserligen något annorlunda jämfört med en helt vanlig påfyllningsdag. Även om dagar som denna börjar bli allt vanligare. Först och främst skulle jag nämligen till Postens utlämningställe och hämta min senaste beställning från Perfumebay. Comme des Garçons - 2 + ett prov på Bvlgari - Black. Med doftfantasier i huvudet ramlade jag alltså in i tebutiken.

Det går nog faktiskt inte ett besök i en teaffär utan att doftminnena börjar svirvla runt i skallen och bröstet. Barndomsminnen inte minst... När jag som liten pojk satt bakpå mammas cykel i den stora orangea barnstolen, tog hon mig då och då till dessa doftpalats. Och jag tror just där mitt tidigaste doftminne kom till, så otroligt fyllt av trygghet och värme. Den mängd dofter som är så starka men ändå otroligt balanserade är ovanligt att finna på andra håll. Inga nyanser ter sig för dominerande utan allt får sitt eget utrymme. Att gå in i en parfymbutik är nästan något av det jävligaste jag vet däremot. Huvudvärken slår till nästan direkt och jag dör en kvavfull död i en hög av rosa plastblommor och klibbiga lösögonfransar. Man kan ju tycka att upplevelsen i alla fall teoretiskt skulle kunna matcha varandra. Icke. I dag kom jag ut från tebutiken med Dr. Special, Earl Grey deluxe och ett ryskt te utan smaksättning.

Egentligen skulle första inlägget handla om någonting annat än te. Snarare var lite bashing av populära parfymer på agendan. Det inlägget knuffas fram lite bara, eftersom det är så kul att hata. Avslutningsvis kan jag säga att säga CdG - 2 verkar vågad för att vara en unisexdoft. Det första som ploppade upp i min skalle var min mormor (patchoulin?). Har bara provat ytterst lite på min ena hand då jag redan valt min doft för dagen. Ska ge den några dagars användande innan jag återkommer till den.