calamus & dzing!

I två dagar har jag gått runt med upprepade infall att våldshångla min egen kropp. Efter att äntligen ha fått min antagligen mest beresta parfym (först skickades den från Luckyscent i USA till en snäll Jason i Brooklyn som i sin tur tog med den till Paris och därifrån, med hjälp av snäll Cindy, postades paketet med mig som mottagare.): Comme des Garçons – Series 1 Leaves: Calamus har dagarna tett sig lite ljusare.

Kanhända har jag doftat på gröna parfymer tidigare, men aldrig har de ens varit i närheten av att så fullkomligt skapa en illusion av nyavbruten stjälk (ta valfri vacker växt) och solbelyst fuktigt lövverk som Calamus. De första tonerna som slår emot näsan är en smula skarpa och väldigt friska, men de lugnar snart ner sig och övergår i en mjölkig sötma som får mig att tappa hakan. Skitsamma om det är ruttna löv skosulorna nuddar utomhus, jag kommer trotsa årstiden ett litet tag till.

Den andra doften som fått mig att vilja knulla mig själv är från L'Artisan Parfumeur och heter Dzing!. Efter att ha läst otroligt mycket olika reaktioner och åsikter från folk som känt doften har jag näst intill byggt upp en myt kring den. L'Artisans mål var att skapa en doft som för tankarna till sin barndoms cirkusbesök. Folk har snackat om allt från våt papp till sågspån i manegen och tigerpäls. Förutsättningarna för en objektiv bedömning kunde helt klart vara bättre.

Först ut är ett virrvarr av intryck, svåra att sortera, doftminnen virvlar förbi. Men mest framträdande blir en otrolig läderdoft och på den en karamellig sötma. Ärligt talat är intrycken alldeles för osorterade för att skriva något mer ingående, men jag känner mig helt slagen och hänförd. Känslan av att gå runt och verkligen dofta som en hel väskbutik är enorm!

På väg till jobbet i dag trodde en av medpassagerarna att det var vår SAAB som luktade gott av nytt billäder, men icke! Väl på jobbet kom hon på att det antagligen var från mig doften kom.