comme des garçons - tea

Vid en sökning i bloggen ser man att jag flera gånger nämner Comme des Garçons-doften Tea. Kanske är det dags att jag skriver min hyllning.

Det är knappast doften med högst rotation bland de jag äger, inte heller är det doften med den mest intressanta utvecklingen från topnot till basnot. Dock är den, utan tvekan, den absolut bästa tedoft jag vet.

Andra som passerat:
Demeter - Earl Grey (den första puffen från huden är redan den kemiskt skum, sen går det snabbt utför)
Bvlgari - Eau Parfumée Au Thé Blanc (well, om jag verkligen verkligen tänker på att där ska finnas te så går den möjligen att förnimma)
Bvlgari - Black (samma som den förra)
CB I Hate Perfume - Russian Caravan Tea (ruttnar på min hud)
l'Artisan - Tea for Two (njaee, gör ingenting för mig)
Comme des Garçons - Nomad Tea (mjölkig tekopp med cigarettfimp, lite kul, men inte riktigt min kopp te)
Annick Goutal - Eau du Fier (skrämmande och hård, ger Tea en liten kamp om förstaplatsen)
Barney's - Route du Thé (en intressant men mestadels gummiliknande varelse)

Tea tillhör Leaves-serien, vilket förvånar mig. Valet av de resterande fyra dofterna i serien begriper jag, men Tea är ett tokrökt lapsang souchong – ingen späd och grön tebuske. Visserligen har jag aldrig doftat på färska teblad, men min misstanke säger mig att de inte doftar av tjära. Långt under rökigheten sipprar ett uns av rosig blommighet fram. Otroligt fint avvägt måste jag säga.

annick goutal - eau d'hadrien

Att bli lanserad 1981 under kraftdofternas årtionde kan inte ha varit den bästa förutsättningen för en sådan försiktig komposition som Eau d'Hadrien. Ändå lyckades den bli Annick Goutals storsäljare. Den har inga yviga rörelser eller gömda överraskningar, utan bjuder på en sublim uppvisning med små medel. Citron och cederträ, med några ytterst vaga blomnoter däremellan.

Alla som förälskat sig i Guerlain Eau de Imperiale har nog önskat sig en doft där de läskande, men ack så flyktiga, toppnoterna fanns kvar lite lite längre. Det finns i Eau d'Hadrien i min mening. Timmar efter applikation kan man få små antydningar till den himmelska Eau de Imperiale-öppningen. Vad mer kan man egentligen önska sig? Upplyftande, uppfriskande, sval och enkel, med en enbart skönjbar skugga från cederträet. Perfekt.

Hörs det negativa omdömen om Eau d'Hadrien brukar det vara att den är för anonym. Låt gå för att den kan uppfattas så, men det får verkligen stå för de som säger sånt. Jag älskar den.

beth terry for creative universe mare

Nu minns jag inte längre vad jag gav i utbyte mot en full flaska av Beth Terrys doft Mare, och det finns det säkert en anledning till. Inte heller Mare är vare sig minnesvärd eller häpnadsväckande. Faktum är att jag var långt ifrån begeistrad första gången jag tog en sniff av doften. Den påminde mig om surt öl av någon anledning. Den hamnade med andra ord rätt långt bak i doftbyrån.

Men smaker ändras. Nu existerar Mare som en av tre (de andra två presenterar jag i kommande inlägg) vardagsdofter jag ofta återkommit till i år sedan vädret blev varmare. De tre dofterna har en viss rangordning och denna befinner sig i mitten på på skalan.

Tanken Beth Terry hade var att återskapa doften av havet i en flaska. Det är knappast en unik utgångspunkt i parfymsammanhang och det finns en hel doftkategori ägnad enbart åt detta. Men få lyckas ordentligt. Mare kommer nära med enkla medel. Det doftar lite äpple inledningsvis, en dos nytvättad renhet – samt med hjälp av de associationer namnet ger – salt och luktande tång. Med lite vilja står jag på en västkustklippa.

Stundtals tänker jag på Creeds husnot som ofta befinner sig i bakgrunden av deras dofter. Hur man skapar detta genom havssalt, avokado och ingefärslilja (listan med ingredienser från Creative Universe-sidan) är för mig obegripligt. Jag tycker fortfarande inte att den är sjukt spännande, men alla dofter behöver inte vara det för att uppskattas.

Beth Terry Creative Universe fragrances

regnhelg

Gäsp, Gäässsp. Det var ett tag sedan. Skriver jag inte det i varje inlägg?

I dag är en regnig dag, perfekt för soffan i sällskap av Tim Hecker, MPGs Grain de Plaisir (den som jag ogillade så starkt tidigare, nu ger jag den en chans) och koppen te.

På återseende snart igen.

guerlain jicky

Den påstås vara världens första moderna parfym. Jicky lanserades 1889 och finns fortfarande kvar i Guerlains sortiment. Helt otroligt, och helt otroligt osannolikt också för den delen. Det finns inte plats för sådana här dofter längre känns det som. Jag undrar hur många som fortfarande säljs varje år.

Min flaska fick jag tag på via en snäll internetbekant från San Fransisco, som hittat en butik med Parfum de Toilette-versionen i lager. Just den styrkan finns inte längre, så jag blev extra glad när han erbjöd sig köpa en av de sista flaskorna åt mig.

Med sin tydliga sibetolja är den helt klart ett vilddjur. Den är dessutom den enda doft jag använder med så pass framträdande lavendel. I många avseenden är den en för mig högst tveksam doft, men ändå så dras jag till den. Jag antar att den besitter det klassiska; en bra doft ska både förtjusa och skrämma en smula. Effekten av sibetoljan är i närheten av lite unken andedräkt. Dessutom drar jag nästan varenda gång paralleller till tändsticksplån och metall, vilket garanterat kan härledas till den där sibetoljan. Mot slutet blir vanilj mer framträdande, men den är i mångt och mycket en lavendeldoft på min hud.

Oftast använder jag den endast när jag vistas i lägenheten, men i dag tog jag på mig den för en dag på stan. Det visade sig vara perfekt i det kalla vädret och jag kunde känna mysiga puffar stiga mot min näsa då och då. Men jag undrar vad andra tänker. Jag känner aldrig någonsin en doft som Jicky på andra och den måste helt enkelt kännas väldigt främmande. Jag undrar hur jag själv skulle reagera och associera om jag kände den på någon annan.

maître parfumeur et gantier - grain de plaisir

Ibland begår man misstag helt enkelt. Jag kan väl villigt erkänna att ett sådant har begåtts nu.

I och med att jag åter blivit student har jag betydligt mer begränsade resurser att lägga på dofter. Därmed har jag gett mig i kast med att byta bort lite dofter jag inte använder så ofta/ogillar mot oprovade diton. Mitt första byte bestod i L'Artisans Voleur de Roses mot Maître Gantier et Parfumeurs Grain de Plaisir. Det var en chansning så jag får skylla mig själv, och ibland ger det utdelning. Inte så mycket denna gång.

Voleur de Roses är en romantisk kreation där det brukar heta att den doftar som regnvåta rosor och jord. Ibland gör den det, men oftast blir den ett patchoulihelvete utan dess like. Jag gillar inte patchouli. Att bytet gällde L'Artisan mot Maître Gantier et Parfumeur är lite roligt ändå, eftersom Jean Laporte som drog igång L'Artisan (1976), lämnade företaget efter en okänd meningsskiljaktighet, för att sedan starta Maître Gantier et Parfumeur (1989). Där lär han, ilsken av dispyten med L'Artisan, ha återskapat många av de dofter han först komponerat åt dem (räknas nog som hörsägen). Rafflande! Bland annat Grain de Plaisir... Letar man tillbaka i L'Artisans gamla sortiment finner man nämligen Eau de Celeri, som faktiskt verkar väldigt snarlik sett till använda ingredienser. Och namnet är ju minst sagt avslöjande.

Egentligen borde jag ha dragit öronen åt mig när jag läste sellerifrö på ingredienslistan, men å nej! Jag skulle prompt byta. Selleri blir lätt örtsalt och grönsaksmarknad redan från flaskan. Riktigt så illa var det inte denna gång, men inte långt ifrån. Öppningen är en kreativ citruskoncentrerad sak, men redan där känner man sellerins blast skrubba sig mot näsan. Nu har jag skrivit så mycket att jag inte orkar mer, men vill tillägga att jag kommer behålla doften tillsvidare. Den är på intet sett slätstruken och dålig doft är det verkligen inte. Men användbar, det är frågan.

Men flaskan är fin! Verkligen!

jo malone - tuberose

Natthyacinten/tuberosen är en sådan där ingrediens som verkligen sållar agnarna från vetet när det kommer till att klassa en parfym som feminin eller ej. Många är de herrar som mer än gärna kör sina crossoverexperiment med dofter från både dam- och herrhyllan, men när natthyacinten kommer in så överger de allra flesta fältet. Den mesta omtalade doften som innehåller natthyacint och som ändå ett flertal män kan hålla sig med är Frederic Malles Carnal Flower. Och den är riktigt fin, önskar att jag hade råd att skaffa den bara. Intensiv och svettig och rent ut sagt dödligt sexig och köttig som få.

Det är helt klart en stor favoritingrediens för mig. Natthyacinten fungerar på en nivå jag själv över huvud taget kan begripa, förtrollande och nästan hypnotiserande, det går inte att sluta dofta på den. Iris och sandelträ gör samma sak med mig... Jo Malone är kända för sina rätt enkla dofter, alla tänkta att kunna kombineras med varandra för att få fram nya och personliga dofter. Misstänker att det är ett perfekt sätt att sälja lite mer, men antar att det också i vissa fall fungerar bra. Tuberose är faktiskt den enda dofter jag hitillsdoftat på från henne, även om jag har fler på lager jag mer än gärna skulle testa. Någon som vet om de säljs i Sverige förresten? Känns som något NK skulle kunna husera med.

Tuberose är faktiskt inte riktigt så rätt fram som man skulle kunna tro. Den går genom en hel del olika nivåer och är stundtals en smula grön, något varm och kvalmig, och givetivs precis så där tilldragande som natthyacintdofterna alltid är. Där finns något brödliknande tillsammans med i mitt tyckte väldigt tydig kanel.

I går natt upplevde jag en spännande sak med Jo Malone Tuberose på armen. Helt plötsligt kom det fram ett sånt där tydligt doftminne, som nästan fungerar som en déja vu. Man är helt plötsligt där på plats. Jag står utomhus i Hälsingland, i Röstbo, och har precis tvättat mig. Farmor räcker mig en frottéhandduk, stel och rivig i tyget, och som doftar ljuvligt av nytvättat. Var gång jag höjde armen och insöp minnena hamnade jag rakt ner i frottéhandduken igen. Jag blev så till mig av minnet att jag bestämde att jag i dag skulle ha den på hela kroppen. Får se vad som händer om några timmar, om jag blir ett enda stort vandrande linneskåp med rivig frotté över hela kroppen. Det vore rätt så trevligt.

Jo Malone