eau des merveilles

Efter alldeles för lite nattsömn vaknade jag med oro i kroppen från en dröm. Visserligen var det min födelsedag i förrgår, men det var inte förväntan som väckte mig. Inte heller lyssnade jag efter människor som med paketprassel och tassande fötter snart skulle sjunga grattis. Antagligen var det väl drömmen, men jag mindes inget av vad den handlade om. Förutom en sak som låg kvar och malde i skallen en stund efteråt: Varför har inte Hermès några dofter för när de har så fina klädkollektioner?

Det tog en liten stund tills jag kommit till sans igen och allt slutade vara så uppochnervänt som det bara kan vara slutsekunderna innan vakenheten sätter igång. Det är klart Hermès har dofter låg jag och tänkte. Men varför var jag inte mer bekant med dem än så? Morgonen gick, jag somnade säkert om, minns inte så noga.

Hur som helst provade jag en parfym senare på förmiddagen, ett prov jag fick av den vänliga kvinnan i USA som jag nämnde tidigare. På flaskan stod bara titeln på doften, Eau des Merveilles. Betagen är ordet som beskriver vad som hände mig. Så vansinnigt god att jag tappar orden då jag ska försöka beskriva den ordentligt. Unflyende är nog det bästa jag kommer på. Jag sökte direkt på namnet och vad fann jag? Hermès så klart...

Starten är lite apelsin- och citrusaktig, men verkligen ingenting som dominerar. Den har två delar, men jag lyckas inte identifiera någon av dem. Den ena är ljus och lätt och är den som flirtar mest med min näsa. Den andra är något dov och krämig. Påminner lite om hur ett rapsfält doftar på sommaren, något unket och lite smörigt. Den delen drar mig tillbaka till doften om och om igen. Mörk och i rörelse.