maître parfumeur et gantier - grain de plaisir

Ibland begår man misstag helt enkelt. Jag kan väl villigt erkänna att ett sådant har begåtts nu.

I och med att jag åter blivit student har jag betydligt mer begränsade resurser att lägga på dofter. Därmed har jag gett mig i kast med att byta bort lite dofter jag inte använder så ofta/ogillar mot oprovade diton. Mitt första byte bestod i L'Artisans Voleur de Roses mot Maître Gantier et Parfumeurs Grain de Plaisir. Det var en chansning så jag får skylla mig själv, och ibland ger det utdelning. Inte så mycket denna gång.

Voleur de Roses är en romantisk kreation där det brukar heta att den doftar som regnvåta rosor och jord. Ibland gör den det, men oftast blir den ett patchoulihelvete utan dess like. Jag gillar inte patchouli. Att bytet gällde L'Artisan mot Maître Gantier et Parfumeur är lite roligt ändå, eftersom Jean Laporte som drog igång L'Artisan (1976), lämnade företaget efter en okänd meningsskiljaktighet, för att sedan starta Maître Gantier et Parfumeur (1989). Där lär han, ilsken av dispyten med L'Artisan, ha återskapat många av de dofter han först komponerat åt dem (räknas nog som hörsägen). Rafflande! Bland annat Grain de Plaisir... Letar man tillbaka i L'Artisans gamla sortiment finner man nämligen Eau de Celeri, som faktiskt verkar väldigt snarlik sett till använda ingredienser. Och namnet är ju minst sagt avslöjande.

Egentligen borde jag ha dragit öronen åt mig när jag läste sellerifrö på ingredienslistan, men å nej! Jag skulle prompt byta. Selleri blir lätt örtsalt och grönsaksmarknad redan från flaskan. Riktigt så illa var det inte denna gång, men inte långt ifrån. Öppningen är en kreativ citruskoncentrerad sak, men redan där känner man sellerins blast skrubba sig mot näsan. Nu har jag skrivit så mycket att jag inte orkar mer, men vill tillägga att jag kommer behålla doften tillsvidare. Den är på intet sett slätstruken och dålig doft är det verkligen inte. Men användbar, det är frågan.

Men flaskan är fin! Verkligen!