chergui

Ibland vågar jag knappt ge mig i kast med att skriva om vissa dofter, ungefär som vissa skivor man finner så perfekta att man inte riktigt vet hur de ska angripas vid en beskrivning. Chergui från Serge Lutens är en sådan. Den tredje jag provar från det legendariska och nästan mytomspunna parfymhuset och antagligen min favorit hitintills. Daim Blond ska jag också försöka skriva om lite urförligare längre fram. Det överjävliga är att om jag vill åt en hel flaska (50ml) av dessa dofter får jag punga ut ungefär 900 kronor exklusive frakten. Chergui får mig att vilja begå bankrån.

Några få sekunder efter doften applicerats på huden börjar det hända mirakel. Silkeslen och mörk svävar den över huden. Vågar knappt ge mig i kast med att försöka utreda vad som döljs i den här, men rätt tydlig ambra visar sig snabbt, samt en mandelliknande not som samarbetar fint tillsammans med en ton av någonting mintaktigt. Här verkar finnas någonting blommigt också, som en frostig ros dold bakom den orientaliska öppningen. Funderar på om det efter en stund kryper fram lite läder och mysk till ytan, för när jag gått runt med Chergui ett tag associerar jag utan svårigheter till Dzing! från L'Artisan. En annan doft jag med lätthet associerar till är Gaultier². Faktum är att jag finner den vara en ordentligt nerstrippad version av Chergui, åtminstone om jag kisar lite med ögonen. Vid den direkta jämförelsen av de två framstår Chergui som klart mer komplex, men den distinkta skillnaden verkar vara att Gaultier² har en högljudd vaniljnot samt är högljudd överlag och Chergui går mot en rökig, lite dov och tystlåten karaktär. Men tro nu inte att det går att komma undan med att skaffa Jean-Paul Gaultier-doften och sedan sova tryggt om natten. Det är två väldigt olika dofter, men de tycks ha ett släktband.

Liljekonvaljdoften Un Lys samt myskmonstret Muscs Koublaï Khän står härnäst på min Serge Lutens sniffa på-önskelista.