geir

På parfymforumet Basenotes existerar det en liten klick parfymer som alltid får lite mer uppmärksamhet än andra i den uppsjö av märken och dofter som dagligen florerar där. Creed Green Irish Tweed, Ungaro III, Thierry Mugler A*Men, Santa Maria Novella Nostalgia, Czech & Speak No 88, Frederic Malle Musc Ravageur och L'Artisan Parfumeur Voleur de Roses är bra några av dem som alltid dyker upp när doftkonässörens Heliga Graal ska omnämnas. På Basenotes försvaras älsklingsdoften med tänderna och klor, nåde den som säger ett ont ord om ens hjärteskatt. Det är onekligen kul att beta av dessa dofter eftersom i princip samtliga framkallar starka reaktioner hos en och ingen kan sägas vara slätstruken. Norska (!) Geir får väl sägas sälla sig till den lite mer lättburna skaran (fast kanske ändå inte så lätt att använda som säg, Green Irish Tweed), åtminstone om den ska jämföras med monster som No 88.

Tillverkad för att framkalla känslan av blomsluttningar i norska fjällen så får man väl säga att de lyckas ganska bra. Frisk och stark, eller snarare klar, lite som Vicks Vapour Rub kanske. Där finns blommor men jag skulle aldrig kunna säga vad sjutton de är för några. Någonting lite torrt som påminner mycket om mandel och med ett uns av vanilj, kan det vara heliotrop kanske? Friskt, rent och behagligt luktar jag i alla fall och doften håller länge. Det verkar vara en otroligt välgjord blandning för att isolera några doftnoter känns nästan omöjligt. Fast kanske inte så galet välblandad som Gendarmes dofter, vilka jag tänkt försöka skriva något om rätt så snart.

Ärligt talat så känner jag mig lite tagen på sängen av Geir. Jag gillar den verkligen, men den vill helt enkelt inte låta sig fångas för en ordentligt beskrivning. Visserligen har jag inte använt den mer än en vecka nu och högst sporadiskt ska väl sägas.