montale aoud damascus

Lustigt hur en doft jag själv uppfattar som len, mjuk och ren rent ut av sticker så mycket i näsan på min flickvän att hon rent instinktivt tar sig för näsan och fräser ut den onda luften där i. Alright, helt och hållet silkeslen tycker jag kanske inte att Montales doft Aoud Damascus är, men den får mig att tänka på med tvål nytvättad kropp och jag skulle för allt i världen ta mig för näsan när den kommer i närheten. Lite konstigt är det i alla fall hur man så totalt olika tolkar och mottar en doft som denna.

Montale är för mig ett helt nytt märke, men har väl existerat ett tag. Kikar man runt på forum och tittar i parfymbloggvärlden så skrivs det rätt mycket om dem för tillfället. Av det tiotal jag testat så är det inte många som doftar som något annat. Vissa har nära släktband till andra dofter, men skapar alltid någonting eget som jag uppskattar otroligt mycket.

Aoud Damascus med sin kombination of ros och oud ger mig inte alls den tunga och täta känsla som andra parfymer gör där oud finns med som ingrediens. Yves Saint Laurents M7 är kanske den mest spridda oudparfymen och är för många ett bra exempel på när för mycket av det goda inte är en bra idé (jag älskar den dock). Försöker komma på vad det är i Montalen som E inte alls uppskattar och det enda jag hittar är väl släktskapet med en annan rosdoft jag älskar högt, Agent Provocateur. Den sistnämnda är väl kanske lite mer extrem när det kommer till sin skarpa kryddighet, men även Aoud Damascus har någoting sådant i sin bakgrund. Möjligen är det kombinationen rosor tillsammans med olibanum (frankincense) som får fram känslan av kryddighet. Tänk en rosdoft med Comme des Garçons Kyoto som grund.

(bildkälla: aedes.com)