irisdofter

Dagen har mest spenderats gående från affär till affär, nedslagen av det faktum att ytterrockar och kavajer inte görs i storlek 44. Det är banne mig ett rent helvete när det kommer till mindre storlekar, valfrihet existerar inte, inte i Örebro. Som tur är var dagens doft en sådan som har en lugnande effekt på mig, Hermès Hiris, ackompanjerad av Andy Tauers Orris samt Divine l'Homme de Cœur på mina händer för en jämförelse.

Samtliga är parfymer skapade kring doften av iris (eller snarare roten), men alla med väldigt olika sätt att närma sig den. För ett tag sedan hade jag planerat att ge mig i kast med att leta upp flertalet irisdofter som gick att få tag på, men fullföljde aldrig den planen riktigt. Lite tafatt har jag skaffat lite prover, men saknar saker som Acqua di Parmas Iris Nobile, Frederic Malles Iris Poudre, The Different Companys Bois d'Iris och Maître Parfumeur et Gantiers Iris Bleu Gris.

Hermès Hiris är silkeslen och lätt och varm iris. Perfekt de dagar då man vill lukta gott men knappast göra något slags statement med sin doft. Olivia Giacobetti är näsan bakom doften och även om hon kanske är känd för rätt så lätta luftiga (L'Eau de L'Artisan, Frederic Malles En Passant) alster så måste nog denna vara en av dem där det dras till sin spets, utan att den för den delen blir sparsmakad. Metallisk morot öppnar doften, men moroten försvinner ganska raskt. Kvar blir iris som snart får sällskap av lite vita blommor jag vill finna längre ner i doftpyramiden. Har dock har inte funnit någon lista som bekräftar saken. Den luktar bekant, men har haft svårt att precisera vad det kan vara, ända till min flickvän sa att den luktar smink.

Divine l'Homme de Cœur är betydligt kallare och stramare. Ligger hyfsat nära Dior Homme, men saknar den lite chockartade gröna selleriöppningen som Dior Homme levererar. Det var ett tag sedan jag kände Diordoften, men Divines iris känns en aningen mörkare. Svår att särskilja ingredienser från, men den inger det där sköna lugnet som verkar vara själva kärnan i irisdofterna. Mina associationsbanor för mig konstant till blyerts på papper, men helt utan cederträet i pennan.

Andy Tauer Orris är det en sabla tur att jag fått tag på. Han tillverkade en mycket begränsad mängd av doften som delades upp på prover (2ml) som han sedan postade till läsare av hans blogg, med meddelandet att han inte hade någon intention att tillverka mer. Har varit så sparsam med provet att jag näst intill inte använt det alls, vilket faktiskt är ett slöseri i sig. Dofter ska användas precis som dyra sjutummare ska spelas. Jämfört med de andra två är denna rena rama doftchocken. Rökig och grovhuggen, luktar oljad motorsåg och sågspån som yr. Lite som terpentin... Den känns ytterligt komplex jämfört med de andra, men tvingar dit min näsa till handen om och om igen, så det är på inget sätt en negativ sak. Den liknar mer en läderdoft än en av iris, köttig och full av kryddor och aromatiskt trä. Har läst någon säga att de finner rosor innuti denna, men de flyger obermärkt förbi. Den är faktiskt underbart mörk och dov. Paniken infann sig då jag insåg att jag omöjligen kommer kunna få tag på mer när provet är slut. Dock hörde väl Tauer min bön, för doften kommer i alla fall ut i en väldigt limiterad upplaga till jul och den SKA jag ha.

En till iris ska jag skriva om, men den får bli ett eget kapitel: Serge Lutens Iris Silver Mist, irisens motsvarighet till en hästspark.

Divine
Tauer Perfumes