mark birley for men

Kanske dags att skriva om en herrdoft som omväxling, skulle jag precis skriva och kom att tänka på att Tumulte PH som togs upp i förra uppdateringen faktiskt också är en till män marknadsförd doft (sjukt krångligt sätt att uttrycka sig på, men nu är det som det är och jag tjatar gärna om att dofter inte har kön). Här komma i alla fall ännu en sådan dära doft för män.

När ett märke tycks ha endast en doft i sin arsenal, som dessutom dyker upp (well, den släpptes 1996, samma år som Acqua di Giò for Men så HELT plötsligt har det väl inte varit) på alla välrenomerade parfymbutiker på nätet är det svårt att inte bli nyfiken. De varma orden i copytexternas beskrivningarna fick mig på fall. Jag ville också veta!

Efter första intrycket av Mark Birley for Men framstod den som en generisk aquadoft, men med något ruttet eller snarare nedbrutet (som i en komposterad doft) över sig. Åtminstone lite spännande. Mer om det ruttna senare.

Mer spännande är att personerna bakom doften är så intressanta figurer som Frederic Malle (som numer har sin egen otroligt spännande produktlinje i och med Frederic Malle Editions de Parfumes) och Pierre Bourdon. Mark Birley for Men är inte enda gången de sammarbetat, för Bourdon har även med en doft i Frederic Malles nuvarande stall: Iris Poudre. Bourdon är också näsan bakom succélanseringar som Davidoff Cool Water, Yves Saint Laurent Kouros och Live Jazz. Han står även bakom den fabulösa doften Shiseido Feminité du Bois (denna dock tillsammans med Serge Lutens husnäsa Christopher Sheldrake).

Den doft från listan ovan som i det här sammanhanget känns mest relativ är helt klart Live Jazz, en av mina bästa sommardofter. Den är tung på grapefrukt, mint och rabarber och med sina tydliga aquakaraktär är den helt klart en nära släktning med Mark Birley for Men. Triumferande får jag skriva att jag hade ingen aning om att Pierre Bourdon låg bakom båda dessa dofter, men kopplade dem samman direkt när jag letade efter doftreferenser. Det känns även relevant att betona hur Mark Birley och Acqua di Giò kom samma år. Den förra är i princip en nischvariant på den senare, men jag kan inte tänka mig att den ena gav inspiration till den andra då de släpptes samma år.

Den känns hyfsat genomsnittlig som doft ändå, trots människorna bakom. Eller ja, att vara genomsnittlig betyder ju inte per se att det är en dålig doft. De verkar ha gett sig tusan på att skapa en herrdoft som skulle kunna stå som en modern klassiker, vilket ju kusinen Acqua di Giò faktiskt är. Mark Birley for Men har dock inte gnuggat bort alla smutsfläckar från sin doft och kan nog därför inte slå lika brett som Armanin. Dock finns där någonting som får mig att vilja lukta på den om och om igen. Den känns lite ”kissig” på samma sätt som honungen i Kuoros kan framkalla pissoarkänslor. Här finns nog någonting liknande och tror faktiskt det är vad som får mig att uppskatta doften. Det skapar en något schizofren touch och håller den på precis rätt sida om ”tråkig”. Jag uppmanar härmed alla som kan erkänna att de gillar "aquatics" att leta reda på Mark Birley for Men (Luckyscent kallar den för träig, men där är jag helt lost, för än så länge har jag inte funnit spår av något träslag). Den borde kunna erbjuda en fräsch (tihi) uppdatering i doftarsenalen.