cumming the fragrance
Det börjar med kaksmulor/torrt bröd tillsammans med mycket tydigt läder. Låter skumt och det kan man kanske räkna med om Christopher Brosius och Alan Cumming fått samarbeta fritt. Men det slutar någon helt annanstans. Till en början tror jag att den är min perfekta läderdoft och jag får tro det rätt så länge. Sen kommer det krypandes, någonting obestämbart. Jag blir helt enkelt illa till mods. Lavendel kan ha en sådan inverkan på mig (fungerar i Guerlains Jicky, men absolut INTE i Serge Lutens Gris Clair). Det kan finnas här, känslan lavendel förmedlar existerar åtminstone. Letar man information om doften verkar det dock inte så.
Kikar man på listan med ingredienser känns det som om det borde vara en av de mest intressanta dofterna jag stött på, men fullt så känner jag inte. Den är trevlig, en stund, men i nästa andetag känns den inte alls behaglig utan får mig att känna mig otroligt självmedveten. Kanske det sämsta en doft kan göra då man blir helt fokuserad på hur man egentligen doftar, vad andra känner osv. Man vill ut ur sin egen kropp och ju mer man tänker på det, desto mer stiger doften upp mot näsan. Kanske bara jag som får doftpanik vid illa vald (kanske bara för tillfället) luktegott? Kanske är det för att Cumming känns som en pastisch på det klassiskt manliga, med några få milda undertoner? Läder (snarare skinnjacka), lite klassisk herrdoft (Caron pour Un Homme), rök. Här ska finnas douglasträ, men jag vill egentligen applådera att träet är svårt att finna. Whiskeyn som även ska finnas här gör sig påmind efter det att toppnoterna försvunnit bort. Eller det jag tror ska vara whiskey snarare. En spritångande andedräkt stiger fram och förstör det som till en början faktiskt såg bra ut. Lite besviken är jag allt då jag hoppades på mycket.
Det känns som ett perfekt skämt. Ser man Alan Cummings uppenbarelse i alla de olika reklambilderna känns det onekligen så. Vem är doften riktad till? Vem är den tänkte kunden? Det osar självironi så det förslår och namnet undgår ALDRIG skämt när det omnämns på parfymforumen online. Det går inte att gå säker med Cumming någonstans.
Kikar man på listan med ingredienser känns det som om det borde vara en av de mest intressanta dofterna jag stött på, men fullt så känner jag inte. Den är trevlig, en stund, men i nästa andetag känns den inte alls behaglig utan får mig att känna mig otroligt självmedveten. Kanske det sämsta en doft kan göra då man blir helt fokuserad på hur man egentligen doftar, vad andra känner osv. Man vill ut ur sin egen kropp och ju mer man tänker på det, desto mer stiger doften upp mot näsan. Kanske bara jag som får doftpanik vid illa vald (kanske bara för tillfället) luktegott? Kanske är det för att Cumming känns som en pastisch på det klassiskt manliga, med några få milda undertoner? Läder (snarare skinnjacka), lite klassisk herrdoft (Caron pour Un Homme), rök. Här ska finnas douglasträ, men jag vill egentligen applådera att träet är svårt att finna. Whiskeyn som även ska finnas här gör sig påmind efter det att toppnoterna försvunnit bort. Eller det jag tror ska vara whiskey snarare. En spritångande andedräkt stiger fram och förstör det som till en början faktiskt såg bra ut. Lite besviken är jag allt då jag hoppades på mycket.
Det känns som ett perfekt skämt. Ser man Alan Cummings uppenbarelse i alla de olika reklambilderna känns det onekligen så. Vem är doften riktad till? Vem är den tänkte kunden? Det osar självironi så det förslår och namnet undgår ALDRIG skämt när det omnämns på parfymforumen online. Det går inte att gå säker med Cumming någonstans.
posted by Martin at 2:46 AM
7 Comments:
Håller med, lavendel är väldigt föränderligt. Jag älskar den i Jicky och Pour un homme, men jag förknippar den också med namnlösa billiga rakvatten, brylcreme (?), raklödder och vänthallar fyllda med svettiga öldrickande gubbar ur en äldre generation. Menar inte att alla de sakerna är negativa per se, men det är inget jag vill gå omkring och dofta av. Så Gris Clair är inget vidare? Har du testat Encens et Lavande? Jag är lite nyfiken på den.
Känner igen det där med doftpanik alltför väl. Det blir ju så ibland när man har den här hobbyn. Klassiska aldehyddofter får mig ofta att vilja krypa ur skinnet.
Oh, har du testat Cumming, så spännande! Var sjutton får man tag på ett prov?
Jag får doftpanik av de flesta blomdofter. Jag bär dem nästan aldrig men ibland när jag har nån hemma att prova, och då känner jag alltid hur skriande FEL det är att en människa luktar artificiell liljekonvalj eller lilja eller så. I alla fall om den människan är jag. Framför allt vita, lite kyliga och/eller tvåliga blomnoter som jag associerar till tantig hudkräm. Överlag får jag doftpanik både av klassiska damparfymer, florientals och sånt, och moderna bästsäljare som fruity florals.
Ibland kan jag få lite doftpanik av att lukta obscen mysk, men det är en helt annan typ av panik, mer som att ha för djup urringning på seminarium eller nåt i den stilen... Eller om det är en doft jag själv gillar men som jag vet kan associeras till svett, blöt hund, häst, karlakarl, oduschad pensionär etc av andra...
solander: Jag fixade det via en medlem på Basenotes.
Den där oduschade pensionären kan knappast vara någon annan doft än L'Artisan L'Eau de Navigateur eller hur? På mig doftar den inte så, utan väldigt väldigt gott och mysigt, men på min flickvän tänkte jag raskt på farmor och farfars ostädade toalett.
erika: Nope, inte testat EeL än och har väl inte direkt letat efter prover heller då testet med Gris Clair inte gick väl ut alls. DEt är kanske en doft jag kan ha dagtid, men applicerar jag den på kvällen ligger den och stör mig konstant då jag ska sova. Får mer eller mindre mardrömmar då jag väl somnar.
Haha nej jag tänkte absolut inte på L'eau de navigateur! L'eau de navigateur räknar jag utan tvekan till kategorin "syrligt/unket/strävt örtiga vintagedofter", där Bandit och många andra hör hemma. Men det är inte en doftkategori jag associerar till toalett, utan enbart till just andra vintageparfymer.
Oduschad pensionär... det skulle nog snarare vara något riktigt myskigt med inslag av vintageparfym, som L'air de rien (som jag älskar), eller kanske det underligt otvättade inslaget i Yatagan (men där tänkte jag mer blöt hund)...
Jag håller med om att just lavendel är en svår doftnot. Fick hem ett prov med Encens et Lavande för ett tag sedan men det föll tyvärr inte så väl ut. Jag blir ofta helt paralyserat kär i det mesta med "encens" i namnet med EeL blev FÖR maskulin på min hud. Jag kände mig som en liten flicka som lånat morfars rakvatten i smyg. En mycket stilig morfar med bra smak, men dock en morfar.
I found this interesting clip about the fragrance:
http://www.youtube.com/watch?v=7SHFQ5V3kZE
Post a Comment
<< Home