irisdofter

Dagen har mest spenderats gående från affär till affär, nedslagen av det faktum att ytterrockar och kavajer inte görs i storlek 44. Det är banne mig ett rent helvete när det kommer till mindre storlekar, valfrihet existerar inte, inte i Örebro. Som tur är var dagens doft en sådan som har en lugnande effekt på mig, Hermès Hiris, ackompanjerad av Andy Tauers Orris samt Divine l'Homme de Cœur på mina händer för en jämförelse.

Samtliga är parfymer skapade kring doften av iris (eller snarare roten), men alla med väldigt olika sätt att närma sig den. För ett tag sedan hade jag planerat att ge mig i kast med att leta upp flertalet irisdofter som gick att få tag på, men fullföljde aldrig den planen riktigt. Lite tafatt har jag skaffat lite prover, men saknar saker som Acqua di Parmas Iris Nobile, Frederic Malles Iris Poudre, The Different Companys Bois d'Iris och Maître Parfumeur et Gantiers Iris Bleu Gris.

Hermès Hiris är silkeslen och lätt och varm iris. Perfekt de dagar då man vill lukta gott men knappast göra något slags statement med sin doft. Olivia Giacobetti är näsan bakom doften och även om hon kanske är känd för rätt så lätta luftiga (L'Eau de L'Artisan, Frederic Malles En Passant) alster så måste nog denna vara en av dem där det dras till sin spets, utan att den för den delen blir sparsmakad. Metallisk morot öppnar doften, men moroten försvinner ganska raskt. Kvar blir iris som snart får sällskap av lite vita blommor jag vill finna längre ner i doftpyramiden. Har dock har inte funnit någon lista som bekräftar saken. Den luktar bekant, men har haft svårt att precisera vad det kan vara, ända till min flickvän sa att den luktar smink.

Divine l'Homme de Cœur är betydligt kallare och stramare. Ligger hyfsat nära Dior Homme, men saknar den lite chockartade gröna selleriöppningen som Dior Homme levererar. Det var ett tag sedan jag kände Diordoften, men Divines iris känns en aningen mörkare. Svår att särskilja ingredienser från, men den inger det där sköna lugnet som verkar vara själva kärnan i irisdofterna. Mina associationsbanor för mig konstant till blyerts på papper, men helt utan cederträet i pennan.

Andy Tauer Orris är det en sabla tur att jag fått tag på. Han tillverkade en mycket begränsad mängd av doften som delades upp på prover (2ml) som han sedan postade till läsare av hans blogg, med meddelandet att han inte hade någon intention att tillverka mer. Har varit så sparsam med provet att jag näst intill inte använt det alls, vilket faktiskt är ett slöseri i sig. Dofter ska användas precis som dyra sjutummare ska spelas. Jämfört med de andra två är denna rena rama doftchocken. Rökig och grovhuggen, luktar oljad motorsåg och sågspån som yr. Lite som terpentin... Den känns ytterligt komplex jämfört med de andra, men tvingar dit min näsa till handen om och om igen, så det är på inget sätt en negativ sak. Den liknar mer en läderdoft än en av iris, köttig och full av kryddor och aromatiskt trä. Har läst någon säga att de finner rosor innuti denna, men de flyger obermärkt förbi. Den är faktiskt underbart mörk och dov. Paniken infann sig då jag insåg att jag omöjligen kommer kunna få tag på mer när provet är slut. Dock hörde väl Tauer min bön, för doften kommer i alla fall ut i en väldigt limiterad upplaga till jul och den SKA jag ha.

En till iris ska jag skriva om, men den får bli ett eget kapitel: Serge Lutens Iris Silver Mist, irisens motsvarighet till en hästspark.

Divine
Tauer Perfumes

höstinköp

Måste få ur mig en uppdatering. Det har gått lite lång tid känner jag och vill mest visa att jag lever. Har haft idéer om texter med en jämförelse mellan Comme des Garçons EdP och Hôtel Costes, samt skriva något om Comme des Garçons Tea, men det har inte riktigt blivit av ännu.

Eftersom hösten i princip är här kan jag ju roa mig med att lista några av de dofter jag planerar att inhandla från och med nu och fram till jul. Ser man till pengarna är det en hel del, men det lär knappast bli samtliga. Här kommer ett urval:

Keiko Mecheri – Loukhoum. En helt otrolig mysdoft som verkligen chockerade mig första gången jag fick prova den (tack Erika!). Den värmer som en stor päls. Lite kanderad mandel mitt i smällkalla vintern kommer passa mig perfekt. Varje gång den applicerats måste jag stanna upp och bara andas in ljuvligheten. Känns som om det inte finns en godare doft i hela världen (ungefär på samma sätt som pepparkakor, nybryggt kaffe eller nygräddade kanelbullar också är de godaste dofterna i världen). Den känns sjukt trygg.

Maître Parfumeur et Gantier – Ambre Précieux. Har ingen ambradoft alls och känner att jag saknar det. Valet står egentligen mellan denna och L'Artisan – L'Eau d'Ambre. Den senare är lite snällare och tamare, men rätt trevlig den med. Dock är den även billigare så det kan mycket väl bli L'Artisan istället. Ambra är så jävla otäckt, känns livsfarligt faktiskt, I love it.

Comme des Garçons – Zagorsk. Rysk träkyrka med inpyrd rökelse. Ett måsteköp.

Dorissima – Narziß. Ännu en av de bästa dofter jag känt, känns som om jag kan placera den i min topp tio faktiskt. I början kändes den som en perfekt rendering av vad sandelträ är för mig. Efterhand har lite mer kryddiga och örtiga toner trätt fram och den känns nästan lite grön. Dock är den fortfarande omisskänligt den perfekta sandelträdoften. Grämer mig fortfarande över att det inte blev något inköp då Aus Liebe zum Duft sålde ut sina exemplar för mindre än halva priset. Det är saftiga $130 som ska betalas.

Serge Lutens – Chergui. Att inget inköp blivit av än är nästan inte försvarbart. Jag vet att det blir tjatigt i längden, men det här ÄR den bästa doft jag haft äran att sniffa på. Har levt på prover av den sedan jag startade bloggen i princip och den enda anledningen till att jag använder den så lite är på grund av den lilla mängd jag fortfarande äger. Har placerat bland mina tre toppfavoriter (Chergui, Hermès Eau des Merveilles och Frederic Malles Vétiver Extraordinaire).