diptyque philosykos

Den grönaste av de gröna, samt den Diptyque jag tror de flesta känner till. Har någon bara provat en enda doft från Diptyque så är det nästan garanterat Philsykos. Den blev väldigt nyligen min genom ett för mig otroligt fördelaktigt byte (tack Erika!), så trots att det inte riktigt är säsong vill jag ändå slå några slag för Diptyques fikondoft.

Egentligen finns där inte så mycket att säga, förutom att den är perfekt möjligen. Perfekt i sin återskapning av gröna prasslande fikonlöv, med inslag av den lite bittra doften av nyavbruten kvist. Den är lika perfekt som osannolik i sin naturlighet. Oftast tar det inte mer än en första sniff på en doft som utger sig för att återskapa något naturligt för att inse att de inte lyckats, men hos Philosykos är illusionen svindlande. Nu menar jag verkligen inte att perfekta naturliga dofter är något jag eftersträvar att finna eller använder som mått på kvalité, men i detta fall är det oundvikligt att säga någonting om det.

I går på jobbet stod jag och sniffade lite i smyg på händer och handleder. På mig hade jag Diptyque Philosykos, Hôtel Costes EdT samt Hermès Hiris. Tre helt oemotståndliga dofter, alla väl skiljda från varandra men med åtminstone en gemensam nämnare: Olivia Giacobetti. Lite lustigt eftersom det verkligen inte var planerat. Hon ligger även bakom en annan mycket lyckad fikondoft, L'Artisan Parfumeur Premier Figuier. Den framstår dock inte fullt lika rå som Philosykos, utan jag minns den som något ”mjölkig”. Det är inte helt slut på namndroppandet än, för då jag stod på jobbet försökte jag finna om där fanns någon annan doft bland Giacobettis kreationer som kunde liknas vid den hon gjort åt Diptyque. Den enda jag kunde komma på var den hon framställde i uppdrag åt Editions de Parfums Frederic Malle, En Passant. En lika osannolikt realistisk återskapning, men den gången av en regnvåt vit syrén. Ingen av dem känns simpla i sammanställningen av doftnoter, utan känns snarare som otroligt lyckade homogena blandningar där ingenting sticker ut som förstör den imaginära bilden.

ysl l'homme

Medan E färgade ögonfransarna plockade jag bland tidningarna inne på P&Co. Fann snart senaste King som jag ännu inte kikat i. Den obligatoriska genomgången av svenska modejournalisters senaste åsikter, eller snarare omnämnanden och uppmärksammanden, slutar ofta med min irritation över hur menlös samt uddlös rapporteringen är. Nya YSL L'Homme fick visserligen ett helt uppslag, men när ska någon våga bemöta en kass doft på rätt sätt? L'Homme var tydligen något som hela redaktionen blev som till sig av, något utöver det vanliga skrev de.

YSL har valt att lämna ifrån sig en doft som är så sjukt strömlinje formad att den blivit helt karaktärslös. L'Homme är ett destillat över herrdofter som toppat försäljningslistorna de senaste tio åren. Den påminner dig om något, men att kunna nåla fast vad det är går inte. Det kan ju hända att detta är precis vad Yves Saint Laurent far efter. Att de vill slå sig in på herrmarknaden är uppenbart, men det är inte med en Le Mâle de gör det med. Hur mycket jag än ogillar (användandet av) den doften så besitter den i alla fall både karaktär och kreativitet i jämförelse (eller de klarar den jämförelsen med nästan vilken designerdoft som helst). Men att stjäla marknadsandelar genom en blek kopia av topplistan? Njaee... L'Homme kommer dock säkert tilltala den stilsäkre och nyblivet vuxne mannen, men herregud så tråkigt han kommer dofta...

Kikar vi bakåt på de dofter Yves Saint Laurent släpp från sig finner man inte många svaga kort. M7, Kouros, Opium pour Homme, Live Jazz... Suck, håhå jaja.

diptyque tam dao

Älskar när sånt här händer. Man skaffar någon gång en liten flaska av något som visar sig inte alls vara vad man trodde. Möjligen passade det inte alls och därmed ställs provet bort. Sen en dag när man står helt handfallen framför sina flaskor kommer man sig för att äntligen prova det där bortglömda eller ignorerade (i mitt fall det senare). Tam Dao är en av Diptyques mest erkända dofter tillsammans med den helt vansinnigt gröna och ofattbart goda Philosykos, men Tam Dao har för mig mest inneburit stick i näsan samt obehagskänslor. Trä är någonting jag älskar att dofta på från huden, men inte gillar att bära så andra kan känna det. Har nästan slutat leta efter en som ska passa mig. Comme des Garçons Kyoto, Christian Lacroix Tumulte pour Homme och Gucci pour Homme får inte mycket rotation, trots att jag har samtliga hemma. Den enda utpräglade träkreationen jag verkligen gillar och använder är Shiseido Feminité du Bois. Fram tills nu verkar det som...

Tam Dao är ju näst intill perfekt! Den förut så ruggiga ytan på doften skrämde iväg mig, me nu när jag känner den fyller den något slags tomrum bland mina dofter. En ytterst svag doft av kaffeböna reser sig från huden tillsammans med svag sandelträ och desto starkare cederträ. I morse utspelades med sedvanlig vånda ett bekant senario: Jag vridandes och vändandes på flaskor. Småtestande på huden för att se vad som skulle kunna passa mitt humör. L'Artisan Dzing!, Diptyque The Essence of John Galliano rumspray, Knize Ten och Bvlgari Black passerade förbi mig och var nära att välja rumsprayen. Sen helt plötsligt fick jag en uppenbarelse och det var Hermès Eau des Merveilles på min kropp, svagt ackompanjerad av Tam Dao på mina armar. Blandar nästan aldrig dofter så där, förutom då jag provar dem förstås. Men denna kombination fick mig i total självsvängning!