cdg guerilla-releasen 2

Har luskat fram lite mer information om de kommande Comme de Garçons-dofterna nu. Tidningen Beauty/Fashion (jag kommer med andrahandsinformation nu, taget från ett forum samt bloggen Now Smell This plus lite egna tillägg) hade med en liten blurb om parfymmakarna bakom vätskorna.

CdG Guerilla 1 är skapad av Marie-Aude Couture, näsan bakom dofter som Pierre Cardin Bleu Marine Pour Elle, Jacomo Jacomo for Her och Paul Smith Extreme for Men. Tillfrågad om hon ville få doften att framstå som naturlig gav hon svaret "It's not real nature. But rather nature the way you would imagine it.". Tidigare har cosmeticnews.com rapporterat att den doften ska vara inspirerad av en slaktares omgivning. Får se om det var vad Couture ska försöka få oss att associera till...

Bakom Guerilla 2 finner vi näsan Nathalie Feisthauer, ansvarig för dofter som Hermès Eau des Merveilles (eftersom denna är en av mina fem favoritdofter är jag oerhört exalterad!), Yohji Yamamoto Pour Femme och Azzaro Eau Belle. Tvåan är tydligen inspirerad av färgen röd. Nåväl, då var det bara en månad kvar.

montale aoud damascus

Lustigt hur en doft jag själv uppfattar som len, mjuk och ren rent ut av sticker så mycket i näsan på min flickvän att hon rent instinktivt tar sig för näsan och fräser ut den onda luften där i. Alright, helt och hållet silkeslen tycker jag kanske inte att Montales doft Aoud Damascus är, men den får mig att tänka på med tvål nytvättad kropp och jag skulle för allt i världen ta mig för näsan när den kommer i närheten. Lite konstigt är det i alla fall hur man så totalt olika tolkar och mottar en doft som denna.

Montale är för mig ett helt nytt märke, men har väl existerat ett tag. Kikar man runt på forum och tittar i parfymbloggvärlden så skrivs det rätt mycket om dem för tillfället. Av det tiotal jag testat så är det inte många som doftar som något annat. Vissa har nära släktband till andra dofter, men skapar alltid någonting eget som jag uppskattar otroligt mycket.

Aoud Damascus med sin kombination of ros och oud ger mig inte alls den tunga och täta känsla som andra parfymer gör där oud finns med som ingrediens. Yves Saint Laurents M7 är kanske den mest spridda oudparfymen och är för många ett bra exempel på när för mycket av det goda inte är en bra idé (jag älskar den dock). Försöker komma på vad det är i Montalen som E inte alls uppskattar och det enda jag hittar är väl släktskapet med en annan rosdoft jag älskar högt, Agent Provocateur. Den sistnämnda är väl kanske lite mer extrem när det kommer till sin skarpa kryddighet, men även Aoud Damascus har någoting sådant i sin bakgrund. Möjligen är det kombinationen rosor tillsammans med olibanum (frankincense) som får fram känslan av kryddighet. Tänk en rosdoft med Comme des Garçons Kyoto som grund.

(bildkälla: aedes.com)

bvlgari eau parfumée au thé blanc

Överlag tycker jag bäst om parfymer som med stark röst har en vilja att göra sig hörda, sådana som faktiskt har något att förmedla istället för att stillsamt beblanda sig med den mängd dofter man möter till vardags. Det är kanske inte alltid så jag väljer den högst skrikande doften i min samling i början på dagen, men det är en allmän önskan från mig att fler ska våga ta ut svängarna lite och inte alltid förlita sig på det självklara eller lättillgängliga. Med detta sagt finns där givetvis myriader med lågmälda kreationer jag avgudar, sådana som lyckas fånga mitt intresse utan att ta särskilt stor plats.

Ett grundsyfte med dofter är att skapa stämningar, och om de är riktigt bra, ta mig till en annan plats eller tid. De lägger an toner och slår på strängar som få andra saker kan. Det enda som på riktigt skulle kunna tävla med dofter om att framkalla minnen snabbt är fotografier. Dofterna jag själv gillar bäst är de som skapar en bakgrundskuliss, ett ambient soundtrack som ligger och brummar i bakgrunden men som inte pockar så mycket på uppmärksamheten att man egentligen tänker på att det existerar. Eau Parfumée Au Thé Blanc är en sådan doft. Den har två kusiner också: Au Thé Vert samt den nya för i år Au Thé Rouge. Alla lanseras som unisexdofter och är alla lika lågmälda, men stjärnan i trion är helt klart den som tagit sitt namn från det vita teet.

Doften är värmande som solen och minst lika lysande. Svagt blommig och med samma sorts krämig bakgrundston som Hermès Eau des Merveilles har. Här ska finnas vitt te och jag hittar lite flyktig tedoft, men om det är vitt te eller ej låter jag vara osagt (slängde precis en burk innehållandes vitt te som blivit liggandes undangömd i några år...). Den har en tillbakalutad närvaro, väldigt transparant, ungefär som Comme des Garçons Odeur 53. Stundtals kan den kännas väl diskret men så motbevisas den uppfattningen senare av att man känner doften stiga mot näsan igen. Båda är verkligen huddofter mer än något annat, väldoftande ren hud som om nyss soltorkad efter utomhusbadet.

Första gången jag använde doften ute på örebroklubben Nästa Stora Grej kom det fram två personer till mig nästan direkt och undrade vad det var för gott jag doftade av. Någon av dagarna efteråt, tillbaka i affären (Parfymeri Pia) där inköpet gjordes, fick jag reda på att en kompis till mig nyligen varit där och frågat om Au Thé Blanc. Uppenbarligen en doft som lyckas med att göra starka intryck, hur svag den än tycks vara. Killen fick ingen flaska den gången, min hade varit den sista. Men lika glad för det är jag, vad trist det vore om någon stal min utstrålning.