p3 populär

I morgon onsdag har ni möjlighet att lyssna på mig då jag pratar kort om mitt doftintresse i P3 Populär. En heltimme ska ägnas åt ämnet lukt, vilket ju är sjukt kul!

hermès - terre d'hermès

Vårpromenaden genom min doftgarderob fortsätter. Ingenting tyngre än än Dior Homme lyckas få rotation om dagarna (well, Kingdom har fått några användningar åtminstone). Ett fåtal hävdar att Hermès manliga motsvarighet till deras underbara Eau des Merveilles, Terre d'Hermès är tråkigare än allt annat man kan sniffa på, medan rätt många andra hyllar doften som något änglar kom till jorden med. Jag befinner mig någonstans mittemellan.

Kritiken mot den har mest handlat om hur Hermès husnäsa, Jean-Claude Ellena, förstört varumärket (på doftsidan) med ännu en urvattnad citrusbaserad doft som i princip inte känns att man har på sig. Just kritiken rörande Ellenas skapelser kan jag hålla med om, då hans kreativa anda som minst sagt verkar gå på sparlåga. Om och om igen släpper han från sig citrusbaserade kreationer så flortunna att allt annat känns over-the-top. Men som doft är Terre d'Hermès ändå rätt härlig.

Den andas in lite ny luft i en herrgenre som länge varit på väg käpprätt åt helvete ärligt talat. Den är fylld av grapefrukt till en början och helt utan de ozon-metalliska vibbar herrdofter oftast kommer med. Den får en grusig mineralaktig karaktär (något jag endast trodde var copywriting när jag läste pressutskicken förra året), mycket lik känslan de svala kalkplattorna i en kyrka. Och där någonstans håller den sig och håller sig förvånansvärt länge. Efter nio timmar på jobbet följer den fortfarande med hem, betydligt svagare än vid applikationen, men existerande. Den känns rätt manlig utan på något sätt vara klyschig, vilket nästan måste ses som någon slags bedrift.

(Bildkälla: osmoz.fr)

le labo i paris

Det amerikanska och, åtminstone på pappret, hyperintressanta huset Le Labo har äntligen slagit upp portarna i Europa. Inte en dag för tidigt! På vissa plan verkar männen bakom så ytterst sympatiska att jag vill ha dem som kompisar, men å andra sidan har de varken webshop eller (förrän nu) någon som sålt dem på rätt sida atlanten. Dessutom släppt två nästan löjligt limiterade dofter som bara återfinns i en enda butik, i en enda stad och inte tusan går det att ringa dem och beställa, nej nej, du ska vara på plats. Den sortens oåtkomlighet går förbi elitism och hamnar någonstans i absurdum. Men vänta, jag skulle ju vara glad och inte gnissla så mycket tänder. Sedan i måndags finns Le Labo äntligen inhysta på inte helt obekanta Colette. Ännu en (dyr) anledning att besöka Paris.

Info från Octavian på 1000fragrances.

vårkänslor

För första gången på säkert fem år har jag varit ute och joggat. Nästan galen av uppdämda vårkänslor drabbades jag av en knäpp för någon dag sedan och köpte mig ett par nya löparbyxor och allt fick utlopp i förmiddags. När jag kom upp ur källaren, efter ha lagt in smutskläderna i tvättstugan, sken solen över hela min bakgård. I en handvändning bestämdes en mental löprunda och gjorde minuter senare slag i saken och provsprang byxorna.

Benen är nu stumma och jag går som drabbad av svår yrsel men det var ändå ett välkommet avbrott på ett väl inrutat mönster, trots vad mina ben säger just nu. Dessutom blev följden att jag även bröt Guerlainveckan som pågår på Basenotes just nu. Men med våren i näsborrarna klarade jag inte av mina mjuka Guerlaindofter längre. Gjorde ett försök med lite norska Geir på handlederna under joggingturen, men höll på att dö varje gång jag fick en liten sniff av doften. Växlade därefter till Comme des Garçons Odeur 53, något jag alltid kommer att förknippa med vår och det verkar som om jag kommer fortsätta göra det. Den satt helt perfekt dagen ut.

På väg mot kassan på ICA fick jag ögonen på senaste Plaza. En tidning som brukar hålla för en genombläddring i princip, men som jag alltid återkommer till av en enda anledning: Anna Hellstens skönhetssida. Det är den ENDA tryckta källan till vettiga parfymnyheter samt kritiska kommentarer som jag känner till i Sverige och en väldigt bra sådan (på den lilla plats som erbjuds). I dag överraskades jag verkligen av omnämnandet av det pyttelilla och helt nystartade Schweiziska parfymhuset LesNez. Älskar när en tidning kan få mig att känna förvåning och tack vare mitt vårrus i dag, även pur glädje. Anna Hellsten lyckas dessutom nästan alltid med att få in lite syrlighet mellan raderna när det behövs plus kärlek där det passar. Ingen annan gör det och för mig är det ett stort mysterium att ingen verkar ha någon större lust att faktiskt försöka vara åtminstone lite granskande.

Nåväl, snart går min skjuts mot jobbet. Guerlain återkommer nog i morgon, men just i dag fick min dos bestå av Mitsouko använd som rumsparfym över min soffa. Den har en magiskt lugnande effekt. Skulle någon nu ställa frågan vad jag har på mig när jag går till sängs, skulle jag likt Marilyn Monroe ge svaret på en doft, men i mitt fall Mitsouko då.

alexander mcqueen kingdom

Någon klok figur sa en gång att en lyckad doft har ett element av osäkerhet i sig, någonting som inte fullt ut är behagligt. Måttet av osäkerhet pendlar givetvis från det extrema, som Hermès Eau d'Hermès underbara kroppsodörliknande citrus och Serge Lutens porrigt muskiga Muscs Koublaï Khän, till mer väna figurer som den nya chypren Agent Provocateur EdP och Frederic Malles lena kanelmonster Musc Ravageur.

Hur som helst är det en helt lysande iaktagelse och något jag inte kunnat sluta tänka på. De dofter jag kommit att uppskatta mest är sådana som till en början verkade skrämmande.

Kingdom från Alexander McQueen har definitivt en sådan mörk sida. Många har sagt att Kingdom var en misslyckad doft, åtminstone sett ur ett marknadsföringsperspektiv: en herrdoft i damtappning, och som om det inte vore nog med det så hade den blivit preparerad med farligt mycket spiskummin, vilket skulle innebära att den vore olämplig för alla. Eller så sas det i alla fall. Misslyckad rent försäljningsmässigt lär den ju ha varit, då den efter endast fyra år på marknaden tagits bort från Alexander McQueens sortiment.

Så det är dock med tungt hjärta jag nyligen fallit handlöst in i ett kärleksförhållande med doften. Vet inte hur länge sedan det var sedan de beslöt sig att dra den från sin produktlinje, men så är fallet. Inom en snar framtid kommer den garanterat bli notoriskt svår att få tag på. Ett litet ljus i mörkret är just nu att man finner den till ett reducerat pris rätt så lätt.

Antar att folk inte har vett nog uppskatta en underbar doft när de kan. Snarare är Kingdom vacker och skimrande, helt underbar faktiskt! På mig håller sig spiskummindosen väl kontrollerad och pendlar i ett vackert dis av sandelträ och rosor. Farligheten finns där och påminner mig hela tiden om att om jag inte passar mig, så tar den till näbbar och klor för att få tillbaks min uppmärksamhet. Men till största delen känns det som att bli omsvept av mjuk kashmir när man använder Kingdom, men utan att den blir helt förlåtande.

Det känns som en självklarhet att modehuset Alexander McQueen släppte den här doften. Kan över huvud taget inte i min vildaste fantasi uppbringa en mer passande doft till något modehus. Comme des Garçons känns relevant att nämna, med likheter på vissa plan och de har sannerligen också släppt en del vågade dofter. Men trots att jag är galet förtjust i flertalet, så känns många av dem mer som gimmicks än hårt genomarbetade kreationer som Kingdom. Men lite lustigt är att när jag för första gången sniffade på den gick mina tankar rakt på Odeur 71. Vid samma tillfälle luktade jag även på Etros Mahogany (en annan spiskummintung doft) och jag gjorde samma sak. Jag vill härmed, utan någon tyngre grund, komma och påstå att Odeur 71 innehåller spiskummin, trots att det är något jag aldrig sett sägas förut.