Borta på Basenotes är det Serge Lutens-vecka just nu. Har missat den första dagen, men ska hänga på de resterande dagarna. Om min näsa klarar av det vill säga... Serge Lutens har en förmåga, eller snarare signum, att vara väldigt m y c k e t. Balanserade som få, men hela tiden väldigt, varma, söta, mjuka, stora och ibland ogenomträngliga. I går mjukstartade jag med hjälp av Santal de Mysore, en nästan på gränsen för söt sandelträdoft. Sötman ligger otroligt nära att förstöra det njutbara, men håller sig hela tiden på rätt sida. I dag blev det den långt ifrån säkra Miel de Bois, en doft som trots sin något udda karaktär (eller kanske just därför) kommit att bli en favorit bland husets dofter.
De flesta är bekanta med Kouros, Yves Saint Laurents doft i en vit flaska som skulle kunna liknas vid kaklet i pissoaren. En otroligt karakteristisk doft med få gelikar, på inget sätt tråkig och har man en gång känt den lär man känna igen den nästa gång. På vissa är doften otroligt god, frisk (faktiskt!) och perfekt på sommaren, men på vissa håller den sig urintung och kvalmig. Med största sannolikhet är det honungen i Kouros som framkallar detta. Ta fram en burk ur skafferiet och säg vad lukten påminner er om.
Lite för lättvindigt stjälper folk ur sig att deras speciella kärlek är något man antingen älskar eller hatar, där finns inga mellanlägen. Oftast kryper det i mig när jag hör det där användas, men tror ändå att det passar rätt så bra in på Miel de Bois. Honung har en mycket central roll i Miel de Bois med följd att många fått ett ytterst polariserat förhållande till doften.
Honungen blir aldrig för kraftig på min hud och kanske är det mot min kropp jag ska vara tacksam. Istället blir Miel de Bois både den perfekta hongungsdoften samt den perfekta sandelträdoften (ja jag vet att jag inte listade den nyligen bland mina sandelträfavoriten, men jag GLÖMDE bara. Så sent som i går läste jag ett inlägg på ett forum från en medlem som tyckte att sandelträ är en av de tristaste ingredienserna som finns. Det är ju så fel det kan bli!). Serge Lutens listar guaiacumträ, ek och ebenholts, men för mig är det krämig sandelträ jag känner och inget annat. Antagligen på grund av min mycket begränsade exponering mot ebenholts och guaiacum... Hittar även rökelse en bit ner när doften fått sitta en stund, men efter att ha letat efter referenser om guaiacum skulle det mycket väl kunna komma därifrån. Kådan från trädet används då och då i rökelser. Läs mer om gaiacträ hos osMoz .
Doften i som Miel de Bois ligger närmast i Lutens-stallet är helt klart Daim Blond, då de delar på basnoterna iris och hagtorn. Tycks även kunna skönja läder här, eller åtminstone en förnimelse av läder, känslan av otroligt mjuk mocka. På samma vis som det absolut inte går att sluta dofta på sin hud när Daim Blond är i farten fastnar näsan om och om igen på armen där jag applicerat Miel de Bois. Det betyget är sjukt gott i min bok!
