knize ten

Äntligen en klassiker! Jag har dragit mig för det, men nu är det dags för en doft som varit med ett tag. Tyskarna gav ut Knize Ten tre år efter Chanels stora flaggskepp No.5 lanserades (och samma år som Chanels läderdoft Cuir de Russie). Imponerande att en doft fått leva kvar så länge, närmare 70 år på marknaden måste ses som något av en prestation. Där finns andra lika gamla och äldre klassiker, men få av dem är dofter avsedda för män (de finns de också, men de namnkunniga är tämligen lätträknade).

Till en början avskydde jag Knize Ten, en kraftigt tung doft som nära på lamslog min näsa. Det ska doseras mycket lätt hand här... Dessutom gillade jag inte stilen alls, gubbig för att ta det första beskrivande ordet som dök upp i min hjärna (om jag får en sådan association i huvudet förstår jag att förhastande slutsatser har dragits och tänker om. Det är något jag missförstått). Men skam den som ger sig, och mina kärlekar till dofter har många gånger blivit de jag först ratat men återkommit till gång efter annan. Vid ett tillfälle i början av bekantskapen använde jag den på mitt jobb på Posten, men då där utförs mest kroppsarbete storknade jag nära nog av dunsterna som slog fram från under tröjan. Testrundorna har efter det snedsteget hädanefter utförts hemma lägenheten, med endast två katter närvarandes. Det har tagit tid, sanna mina ord, men nu känner jag mig faktiskt redo att låta andra få ta del av denna läderdoft.

Den första besvikelsen (gubbigheten hade jag nästan förutspått faktiskt) var att jag inte alls associerade till det läder jag hade målat upp framför mig. Det från en doft som i folknäsa anses vara The Father of all Leathers tog hårt. Dzing! var vad jag jämförde med och jag ville åt perverst (innan Knize Ten har jag även stiftat bekantskap med Bandit EdP, som i doft- och lädersammanhang ska vara dominatrixen med piskan, men även den gjort mig besviken på den fronten) mycket mer läder! Den fantasin gick mig helt om intet.

Gammal läderrem, sliten och rustik i karaktären, det är vad Knize Ten är, med hyfsat mycket örter och kryddor. Misstänker att jag är alldeles för dåligt bevandrad i klassiska herrdofter för att kunna göra en liknelse med någonting annat. Faktum är att jag inte alls kan säga att den bär släktskap med något jag provat. När topnoterna lagt sig blir de mest framträdande doftkaraktärerna ros samt kanel uppmjukad av den vanilj som återfinns i basen.

Målet är att få in Knize Ten i min höstgarderob. Den kommer vara värmande under kallare väder helt klart.

Edit: I dag, dagen efter jag la upp den här texten, fick jag lite prover hem till mig. Bland annat Cuir Mauresque från Serge Lutens. Den är visserligen bra mycket nyare än Knize Ten, men har utan tvekan haft den som inspirationskälla. Samma läder, något tydligare, och inte riktigt lika stickande kryddig. Dessutom kom jag på att jag läste hur Andy Tauer ansett Knize Ten var den perfekta läderdoften då han satte ihop sin egen: Lonestar Memories. Ny för i år, men än så länge odoftad hos mig.

(Bildkälla: klassiekegeuren.nl)

guerlain l'instant pour homme

Som en svagare och mer tillbakadraget syskon av Thierry Muglers A*men uppenbarar sig Guerlains herrversion av L'Instant. A*men är en sådan chockartad upplevelse att jag faktiskt föredrar denna något mer tillbaka lutade variant. Mörk choklad med inslag av anis. Det sista är inte min favoritingrediens när det kommer till dofter direkt. Lakritstoner i parfymer över huvud taget är ingenting jag uppskattar alls (även om lakrits i alla former utom de söta är något jag mer än gärna proppar i mig!). Här fungerar det dock, riktigt bra dessutom.

Påminner faktiskt lite om romerska bågar om vi nu ska göra ännu en godisparallell, men med mer nedtonad apelsin. Att jag alls gillar (och det gör jag verkligen!) L'Instant ter sig allt mer mysko i mina ögon när jag radar upp mina intryck, för romerska bågar är näst intill det vidrigaste jag kan komma på i godisväg.

Faktum är att jag även jämför L'Instant pour Homme en hel del med Prada (första damdoften) och antagligen är det för att båda delar en hel del patchouli mellan sig. Rena patchouliparfymer gillar jag oftast inte alls, men i de kombinationer de förekommer i hos dessa två skapar de en varm ambradoftande botten jag gillar mycket.

En jakt efter en billig flaska inför hösten har inletts...

(Bildkälla: escentual.co.uk)

montale soleil de capri

Denna säsong har jag hitills gjort två inköp vars syfte varit att förse mig med nya sommardofter. Egentligen har jag inte haft några innan som endast haft den uppgiften, men jag tänkte att det för en gång skull kunde vara kul att anpassa sig lite. Den ena var L'Eau de L'Artisan som det redan skrivits om och nästa blev en Montale: Soleil de Capri.

Efter att snabbt ha blivit bekant med ett hyfsat stort urval av dofterna från märket trodde jag knappast att en citrondrypande skapelse skulle bli första inköpet, nej, snarare trodde jag att en tyngre, mörkare kreation i form av en av deras ouddofter skulle komma först. Av någon anledningen blev kärleken intensivare till denna.

Flera gånger har jag sett doften liknas vid ett färskt Juicy Fruit. Även om jag inte tycker Soleil de Capri är fullt så godisliknande, framkallar den gyllenkrämiga doften ett begär att vilja sätta tänderna i armen för att få smaska i sig härligheten. Misstänker att trånandet här är en övergående fas, men vad spelar det för roll när sommaren ofta står som symbol för uppblossande kärlek, kärlek som kan falna till hösten men även bestå om nu känslorna var sanna. Dock är Soleil de Capri en parfym som är lätt att gilla direkt, behöver ingen inskolning alls och kommer vara min semesters klara val då jag bränner bringan på hjälmarbeachen i Läppe utanför Vingåker.

Suravi Online är en suveränt bra butik i USA som håller sig med bland annat Montale (övrigt godis: Amouage, Geir, Creative Universe och Jean Pascal) till hur bra priser som helst. Jag drar mig inte för att ge honom så mycket bra kredit det bara går. Låt er inte luras av hur hemsidan ser ut, servicen är verkligen den vänligaste jag stött på.

Suravi Online

ormonde man

Efter lite sniffandes i mina provlådor leddes jag, efter lite letande, in på Ormonde Jayne Ormonde Man. Sugen på något grönt men kryddigt i dag, något med en örtig touch, passade den perfekt.

Direkt från flaskan upptäcker jag en mycket tydlig sandelträbas. Den nästan pepprigt gröna doften av blad, likt den från en tomatplanta, är slående. Nu vet jag inte om det verkligen är tomat, men det är samma råa och ibland beska ton som finns där. Mot sandelträet framkallar det en illusion om ett släktskap till den moderna doften Carolina Herrera 212 Men. I den senare är det snarare en ostörd flukt av nyklippt gräs som ligger i förgrunden, men Ormonde Mans utan tvivel gröna start öppnar ändå direkt för sådana associationer. Här finns dock ingen del av den ozonaktiga aquakänsla 212 Men besitter, utan Ormonde Man känns betydligt mer naturlig. Kryddig av koriander och stundtals känns den näst intill medicinaktig (vilket garanterat kommer från den Oud som finns här).

Namnet till trots så är det inte dess manliga egenskaper som gör sig hörda här, snarare är det doftens mer feminina framtoning jag fångas av. Slutfasen av doften för mig osökt in på någon damdoft jag vet finns någonstans i min umgängeskrets, kan dock inte alls placera den. Den mystiken lämnar mig inte och jag vill fortsätta sniffa den om och om igen. Har inte beslutat om den hamnar på inköpslistan eller ej, men jag är glad att jag fått uppleva den åtminstone. Ett är i alla fall säkert och det är att Ormonde Jaynes paket med prover av samtliga dofter ska beställas.

Ormonde Jayne