hermès - eau d'orange verte och concentré d'orange verte

De första åren av mitt doftintresse präglades av spännande dofter, sådana som förflyttade mig någonstans, abstrakta som fick mig att associera hejvilt. Jag älskade att haja till och häpna över hur sjutton man kunde skapa en så vansinnig doft.

Riktigt så är det inte längre. Det känns som jag bytt riktning helt och numer nästan uteslutande intresserar mig för, och trivs bäst i, mer funktionella dofter: lätta, enkla, men gärna med en twist. Men ibland helt utan sådan. Ett är säkert och det är min svaghet för en välgjord citrusdoft.

Françoise Caron tog 1979 fram Eau d'Orange Verte för Hermès räkning. Concentré d'Orange Verte kom 1997, skapad av Jean Guichard. Båda är lätta cologne-flirtiga dofter med citrus och trä högt upp i kompositionen, men egentligen är inte likheterna så många fler. Jag ser helt enkelt inte anledningen till att de är så närbesläktade i namnet. Båda kan stå på egna ben.

Eau d'Orange Verte har rejält med bitter lime i sin öppningsfas. Just den är verkligen en parfymupplevelse i en klass för sig, en av de bästa. Men när öppningen passerat känns originalet lite karlaktigt stelbent, men de mossiga basnoterna är rätt trevliga ändå. Ibland finner jag lite av den mineralkänsla Terre d'Hermès har i överflöd när topnoterna blommat ut.

Concentré d'Orange Verte är betydligt mjukare i sin framtoning och speciellt början är betydligt mer hämmad än originalet. Mer linjär, men också varaktigare. Den gör inte så mycket väsen från sig, men den finns där nära huden och känns svalt gemytlig.

l'oreal solar expertise

När jag skrev frekvent hade jag en tanke om att ta upp lite dofter som inte direkt förknippas med parfymhus ingen hört talas om. Jag tänker på den deo jag använder och som jag vet många andra använder, mjukmedel, rumsdofter och tvättmedel, hårvax et cetera. Det där har alltid varit sådant som fascinerat mig och varför de verkar behandlas så nonchalant både av användare och tillverkare (rumsdofter undantaget). Att Ajax och Via är noga utprovade och ordentligt doftade på står nog utom tvivel, men varför vill så få andra, lite mer oväntade aktörer, ge sig in i matchen?

Det finns faktiskt några alternativ numer och de hoppas jag kunna utreda framöver: Tocca, Fredric Malle, l'Artisan, Maison Francis Kurkdjian med flera.

Först ut är en fabulösa solsprayen från l'Oreal, Solar expertise. Snacka om pick-me-up-doft! Den är nästan lite för väldoftande tänkte jag säga; den doftar helt enkelt lite väl mycket. Det finns ingen mening att parfymera sig ytterligare när Solar expertise finns. Först ut är lite behagliga rosor, men övergår snart till en blommig mix jag har svårt urskilja enstaka element ur. Doften är en aquatic i grund och botten. Det sista känns väldigt otippat från en solskyddsprodukt, som i det närmaste SKA lukta kokosfett enligt vissa. Att rosorna endast förekommer som en flyktig toppnot förvånar mig också en smula. De brukar ofta hålla sig kvar i kompositionen som hjärt- eller bottennoter. Mycket lustigt.

comme des garçons - tea

Vid en sökning i bloggen ser man att jag flera gånger nämner Comme des Garçons-doften Tea. Kanske är det dags att jag skriver min hyllning.

Det är knappast doften med högst rotation bland de jag äger, inte heller är det doften med den mest intressanta utvecklingen från topnot till basnot. Dock är den, utan tvekan, den absolut bästa tedoft jag vet.

Andra som passerat:
Demeter - Earl Grey (den första puffen från huden är redan den kemiskt skum, sen går det snabbt utför)
Bvlgari - Eau Parfumée Au Thé Blanc (well, om jag verkligen verkligen tänker på att där ska finnas te så går den möjligen att förnimma)
Bvlgari - Black (samma som den förra)
CB I Hate Perfume - Russian Caravan Tea (ruttnar på min hud)
l'Artisan - Tea for Two (njaee, gör ingenting för mig)
Comme des Garçons - Nomad Tea (mjölkig tekopp med cigarettfimp, lite kul, men inte riktigt min kopp te)
Annick Goutal - Eau du Fier (skrämmande och hård, ger Tea en liten kamp om förstaplatsen)
Barney's - Route du Thé (en intressant men mestadels gummiliknande varelse)

Tea tillhör Leaves-serien, vilket förvånar mig. Valet av de resterande fyra dofterna i serien begriper jag, men Tea är ett tokrökt lapsang souchong – ingen späd och grön tebuske. Visserligen har jag aldrig doftat på färska teblad, men min misstanke säger mig att de inte doftar av tjära. Långt under rökigheten sipprar ett uns av rosig blommighet fram. Otroligt fint avvägt måste jag säga.

annick goutal - eau d'hadrien

Att bli lanserad 1981 under kraftdofternas årtionde kan inte ha varit den bästa förutsättningen för en sådan försiktig komposition som Eau d'Hadrien. Ändå lyckades den bli Annick Goutals storsäljare. Den har inga yviga rörelser eller gömda överraskningar, utan bjuder på en sublim uppvisning med små medel. Citron och cederträ, med några ytterst vaga blomnoter däremellan.

Alla som förälskat sig i Guerlain Eau de Imperiale har nog önskat sig en doft där de läskande, men ack så flyktiga, toppnoterna fanns kvar lite lite längre. Det finns i Eau d'Hadrien i min mening. Timmar efter applikation kan man få små antydningar till den himmelska Eau de Imperiale-öppningen. Vad mer kan man egentligen önska sig? Upplyftande, uppfriskande, sval och enkel, med en enbart skönjbar skugga från cederträet. Perfekt.

Hörs det negativa omdömen om Eau d'Hadrien brukar det vara att den är för anonym. Låt gå för att den kan uppfattas så, men det får verkligen stå för de som säger sånt. Jag älskar den.

beth terry for creative universe mare

Nu minns jag inte längre vad jag gav i utbyte mot en full flaska av Beth Terrys doft Mare, och det finns det säkert en anledning till. Inte heller Mare är vare sig minnesvärd eller häpnadsväckande. Faktum är att jag var långt ifrån begeistrad första gången jag tog en sniff av doften. Den påminde mig om surt öl av någon anledning. Den hamnade med andra ord rätt långt bak i doftbyrån.

Men smaker ändras. Nu existerar Mare som en av tre (de andra två presenterar jag i kommande inlägg) vardagsdofter jag ofta återkommit till i år sedan vädret blev varmare. De tre dofterna har en viss rangordning och denna befinner sig i mitten på på skalan.

Tanken Beth Terry hade var att återskapa doften av havet i en flaska. Det är knappast en unik utgångspunkt i parfymsammanhang och det finns en hel doftkategori ägnad enbart åt detta. Men få lyckas ordentligt. Mare kommer nära med enkla medel. Det doftar lite äpple inledningsvis, en dos nytvättad renhet – samt med hjälp av de associationer namnet ger – salt och luktande tång. Med lite vilja står jag på en västkustklippa.

Stundtals tänker jag på Creeds husnot som ofta befinner sig i bakgrunden av deras dofter. Hur man skapar detta genom havssalt, avokado och ingefärslilja (listan med ingredienser från Creative Universe-sidan) är för mig obegripligt. Jag tycker fortfarande inte att den är sjukt spännande, men alla dofter behöver inte vara det för att uppskattas.

Beth Terry Creative Universe fragrances

regnhelg

Gäsp, Gäässsp. Det var ett tag sedan. Skriver jag inte det i varje inlägg?

I dag är en regnig dag, perfekt för soffan i sällskap av Tim Hecker, MPGs Grain de Plaisir (den som jag ogillade så starkt tidigare, nu ger jag den en chans) och koppen te.

På återseende snart igen.

guerlain jicky

Den påstås vara världens första moderna parfym. Jicky lanserades 1889 och finns fortfarande kvar i Guerlains sortiment. Helt otroligt, och helt otroligt osannolikt också för den delen. Det finns inte plats för sådana här dofter längre känns det som. Jag undrar hur många som fortfarande säljs varje år.

Min flaska fick jag tag på via en snäll internetbekant från San Fransisco, som hittat en butik med Parfum de Toilette-versionen i lager. Just den styrkan finns inte längre, så jag blev extra glad när han erbjöd sig köpa en av de sista flaskorna åt mig.

Med sin tydliga sibetolja är den helt klart ett vilddjur. Den är dessutom den enda doft jag använder med så pass framträdande lavendel. I många avseenden är den en för mig högst tveksam doft, men ändå så dras jag till den. Jag antar att den besitter det klassiska; en bra doft ska både förtjusa och skrämma en smula. Effekten av sibetoljan är i närheten av lite unken andedräkt. Dessutom drar jag nästan varenda gång paralleller till tändsticksplån och metall, vilket garanterat kan härledas till den där sibetoljan. Mot slutet blir vanilj mer framträdande, men den är i mångt och mycket en lavendeldoft på min hud.

Oftast använder jag den endast när jag vistas i lägenheten, men i dag tog jag på mig den för en dag på stan. Det visade sig vara perfekt i det kalla vädret och jag kunde känna mysiga puffar stiga mot min näsa då och då. Men jag undrar vad andra tänker. Jag känner aldrig någonsin en doft som Jicky på andra och den måste helt enkelt kännas väldigt främmande. Jag undrar hur jag själv skulle reagera och associera om jag kände den på någon annan.